Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Svenska kyrkan - ett gubbdagis?

För ett par år sedan introducerade jag benämningen ”gubbdagis”. Saken gällde det faktum att Svenska kyrkans förtroendevalda i hög grad domineras av pensionerade män, vilka ägnar en stor del av sitt pensionärsliv åt att styra och ställa i kyrkan.

Annons

Kanske är denna benämning orättvis. Det är bra med engagerade människor som vill ta ett ansvar i kyrkan som ett förtroendeuppdrag från väljarna. Denna fråga aktualiseras återigen i höst då kyrkovalet skall äga rum.

Må så vara att Kurt Lodenius och Kjell Pihlgren kan behöva ett extra tillskott i pensionärskassan. Det har jag en viss förståelse för i det rådande pensionssystemet och därutöver är det rimligt med ett arvode om man åtar sig särskilda uppgifter inom ramen för förtroendemannauppdraget, exempelvis en ordförandepost.

Må så vara att arbetsuppgifterna är många i Länna-Blidö-Riala pastorat och att många olika projekt står för dörren. Så är det i de flesta av Svenska kyrkans församlingar i vår kommun.

I mina egna församlingar genomförs omfattande projekt där förtroendevalda är engagerade utifrån ett mer eller mindre ideellt perspektiv och, förmodar jag, för att man under sin förtroendemannatid vill bidra med något positivt i utvecklingen på väljarkårens uppdrag. I princip gäller samma förhållande för de kommunalpolitiska uppdragen med några undantag. Hoppas jag.

Vad saken handlar om är frågan hur man uppfattar sitt förtroendeuppdrag. I kyrkans, liksom kommun-ens sammanhang, är den primära och gemensamma uppgiften att från förtroendemannahåll i samråd med tjänstemannaorganisationen dra upp riktlinjerna, målsättningarna och visionerna för det gemensamma uppdraget från väljarna. Likaså att komma överens i policyfrågor och förhållningssättet till regelverk och lagstiftning.

I fallet Lodenius-Pihlgren får jag dock intrycket att man uppfattar sin roll mer eller mindre som anställningar i pastoratet. En sorts tjänstemän emeritus. Någon annan slutsats är svår att dra om man ser till arvodesbeloppens storlek. Innebörden av de resonemang som refereras i Norrtelje Tidning är att herrarna skall ägna en stor del av sitt dagliga liv åt operativt arbete i pastoratet.

Men vid en jämförelse är frågan hur det skulle se ut om exempelvis kommunens politiker hade samma förhållningssätt? Om kommunpolitiker dagligen uppehöll sig under kontorstid med skrivborden fulla av arbetsuppgifter som normalt de så kallade tjänstemännen utför. Till exempel på tekniska kontoret. En annan fråga i sammanhanget är vilka anspråk på kompetens som kan vara rimliga att ställa från väljar-kårens sida när det gäller planeringar och genomförande av omfattande renoveringar och andra projekt.

Enligt mitt sätt att se måste tydliga rågångar finnas mellan förtroendevalda och den personal som är anställd för att genomföra de verksamheter som framgår av målsättningar och budgetar. Rågångar präglade av samförstånd och överenskommelser.

Om sådana ”tjänstemannaresurser” saknas i Länna pastorat torde tiden vara mogen för en samlad eko-nomisk och administrativ förvaltning tillsammans med pastoraten runtomkring. I Rådmansö-Frötuna pastorat råder i princip samma förhållande. Vi har också begränsade resurser att på egen hand klara den här typen av frågor på ett önskvärt sätt och med en rimlig arbetsbelastning för såväl anställda som förtroendevalda.

Må så vara, som sagt, att Kurt Lodenius och Kjell Pihlgren, kan behöva ett extra tillskott i pensionärskassan, men rimligt vore också med en reflektion över hur man ser på sitt förtroendeuppdrag från väljarna.

Som en parentes kan jag slutligen och glädjande nog konstatera att för oss lite äldre män i kommunen står ett alternativt dagis för dörren. Det dröjer inte länge förrän Clas Ohlson öppnar sina portar.

Mer läsning

Annons