Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Man kan inte skrika jämt

Minsta barn vet hur det är. Om ingen bryr sig om vad man säger, då måste man skrika. Och om ingen bryr sig då heller, så skriker man ännu högre. Och ännu högre.
 

Annons

Så här fungerar det också i politiken. Om ingen hör vad man säger, det vill säga om inte media nappar på ens utspel, då måste man skrika högre. Då måste man göra grövre utspel och hårdare angrepp.

Stockholms läns landsting är ett mycket viktigt politiskt organ, landets näst största. Landstinget sköter vården och kollektivtrafiken för 1,9 miljoner människor, har 42 000 anställda och en budget på 60 miljarder kronor.

Trots det är den mediala bevakningen av landstinget ganska liten. Stockholmstidningarna bevakar i första hand riksnyheter, och i andra hand Stockholmsnyheter. Landstingsfrågor hamnar långt ner på bevakningslistan. Samma gäller för länets lokaltidningar, till exempel för Norrtelje Tidning. Vi bevakar vad som händer i våra kommuner i första hand.

Det bristande mediala intresset har fått till följd att tonläget bland landstingspolitikerna är mycket högt. Eftersom ingen verkar bry sig om vad de håller på med så skriker de högre.

Detta gäller inte i första hand bland de partier som har makten: de har fullt upp att genomföra sin politik, och är kanske ibland också glada över att slippa medias granskning. Men bland oppositionspartierna, det vill säga just nu socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet, är tonläget mycket högt. Där gör man allt för att synas, allt för att försöka göra skäl för sina mycket höga arvoden.

Värst är socialdemokraterna. Nästan varje dag skickar man ut nya pressmeddelanden med hårda angrepp på majoritetens politik och misstänkliggöranden av densamma. Angreppen är så onyanserade att de är svåra att ta på allvar. Dessutom bygger de ofta på rena felaktigheter eller på hårdragna tolkningar. När man till exempel skriker ut att vårdköerna har ökat sedan valet visar sig detta bero på att statistiken har förbättras: att fler mottagningar nu rapporterar hur många som står i kö.

Det här är givetvis inte bra. Det drar ett löjets skimmer över landstingspolitikerna, och över landstingets mycket viktiga verksamhet. Det gör att de anställda i landstinget får svårt att känna förtroende för sin politiska ledning.

Det hårda tonläget gör också det svårare för landstinget att fatta beslut, även i de fall där det borde kunna gå att hitta en bred politisk lösning. Käbblet och angreppen gör därför att demokratin fungerar sämre.

Minsta barn lär sig att man inte kan skrika högt hela tiden. Då blir man snart inte tagen på allvar, och ingen lyssnar på en. Tyvärr tycks inte landstingets socialdemokratiska politiker ha lärt sig detta.

Mer läsning

Annons