Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jazz för hela slanten

Norrtelje jazzdagar lockade Norrtäljerborna ut på krogarna. Jazzdagarna rivstartade med Nils Landgren. Susanne Ottebring från Bergshamra bjöd på en jazzblandning av swing och blues. Lördagens konsert med Claes Jansson och Monica Borrfors drog stor publik.

target=”_blank”>Se fler bilder från jazzdagarna!

Annons

Svängig jazz i hela stan

Vädergudarna gillar jazz. Varma sommarvindar och strålande solsken bäddade för en riktigt het festival med ångande blues, bebop, fusion och swing under Norrtelje jazzdagar.

Blommans Dixieland Band drog igång redan vid 17-tiden på fredagskvällen och värmde upp publiken med svängig tradjazz på Stora Torget.

Norrtelje jazzdagar har ju storsatsat på en föryngring av festivalen i år, och de i särklass yngsta deltagarna i publiken på Stora Torget var säkerligen de ettåriga tvillingarna Tindra och Tobias. Tindra avfyrade ett förtjust leende och gungade till synes i takt med tonerna.

Det märks att de gillar det här, de är mycket musikaliska, sade deras mamma Jessica Gustafsson, som hade åkt till stan med sina småttingar för att uppleva jazzdagarna och umgås med släktingar. I Norrtälje bor Jessicas mamma Inger Malmström, som också fanns på plats i kvällssolens sken på Stora Torget.

Även om jag inte är en så inbiten jazzfantast så älskar jag jazzdagarna, folklivet och stämningen som är här under festivalen, sade Inger.

Ett par stenkast bort skönsjöng den lokala begåvningen Susanne Ottebring från Bergshamra, på uteserveringen i Gamla stans trädgård. Tillsammans med övriga bandmedlemmar bjöd hon på en jazzblandning av swing och blues med en röst len som siden.

Runt bandet sorlade människor i alla åldrar, en del satt bekvämt nersjunkna och avspänt tillbakalutade i soffor och fåtöljer, andra stod och smådiggade med ett glas vin eller en kall öl i sin hand. 

En av höjdpunkterna var gruppens framförande av låten ”Daydream”, ett stycke som pianisten Mattias Åström skrivit såväl text som musik till. En komposition lätt som en sommarbris och med improvisationer som Susanne Ottebring framförde med en koncentration och intensitet som imponerade.

Vid tiotiden på kvällen hade temperaturen höjts åtskilliga grader och vid Pub Hörnet var det fullpackat med folk som samlats både i och utanför restaurangen för att lyssna till Hot Jazz Group. 

I Gamla stans trädgård hade Hasse Ling and his Syncopaters of Swing definitivt kopplat greppet om jazzdiggarna med bland annat The Duke himself. När Ellingtons ”Don’t get around much anymore” började sjuda i sommarnatten fick många av dem något längtansfullt i blicken.

Jag önskar att min pappa hade varit med i kväll, han älskar jazz och hade säkert gillat att få vara här och lyssna på dessa evergreens, sade semesterfirande stockholmaren Janne Nyström, med landställe på Tyvö.

Några minuter tidigare hade han ringt upp pappa som bor ute på Yxlan och låtit mobiltelefonen fungera som högtalare. Så att ännu en entusiast på sätt och vis fick uppleva jazzen i Norrtälje.

Helena Nordenberg [email protected]

Show med nerv och energi

Magnum Coltrane Price

Bohuslän Big Band

Societetsparken

Nils Landgren

I got soul! James Browns ande tycktes sväva över den elektriska show full av nerv och energi, som Nils Landgren, Magnum Coltrane Price och Bohuslän Big Band bjöd på under fredagskvällen.

Spelningen rivstartade med Browns ”I need your key to turn me on”, och nog märktes det redan från första stund att detta jazzgäng hade nyckeln till publikens hjärtan denna kväll. Unga som gamla, stora som små, var helt med på noterna.

Men de bångstyriga roslagsvindarna i Societetsparken ställde stundtals till det för Landgrens papper som vid ett par tillfällen ville fly från sitt notställ, vilket gjorde att spelningen tappade något i tempo. Men som det fullblodsproffs han är gjorde Nisse Landgren det hela till en del av showen och fick med sig skrattarna på sin sida.

Till den uppsluppna stämningen bidrog onekligen också Landgrens mellansnack, där han med sin lågmälda och ändå lite småfräcka humor fick folk att fnissande vända sig om mot varandra i bänkraderna.

Det är inte svårt att förstå varför Nils Landgren tillhör våra absolut största jazzmusiker, något som han gång på gång bevisade under fredagens gig. ”The man with the red horn” behärskar sitt instrument till fullo med en bredd och ett register som fascinerar, som rymmer allt ifrån det frenetiskt smattrande till det fjäderlätta.

Och i nummer som till exempel ”Papa’s got a brand new bag” visar Magnum Coltrane Price prov på vokala insatser av yppersta klass, präglade av en sensibilitet som är betagande. Att det inte är första gången som Price och Landgren arbetar tätt ihop märks särskilt tydligt i nummer som exempelvis ”Lickin’ stick”, där denna samspelta duo gör en förträfflig insats.

Efter pausen bjöd samtliga inblandade i denna musikaliska fest på ett riktigt bra och fartfyllt andra set. Att utöver Nisse Landgren och Magnum Coltrane Price framhålla några enskildheter är en svår sak när det gäller en så alltigenom kompetent och högkvalitativ ensemble.

Men danska slagverkaren Lisbeth Diers fullkomligt fenomenala spelglädje förtjänar ändå ett särskilt omnämnande. När hon trumvirvlar loss med en snabbhet och träffsäkerhet som är närmast ofattbar, tar hon helt enkelt andan ur en. Pianisten Tommy Kotters infall och krumsprång är också ljuvliga att både se och höra med en helt underbar, lite smågalen utstrålning går han till attack mot sitt instrument, slår ned på det som vore det ett vildjur till för att tämjas. Samma sak med Ove Ingmarssons saxsolo som slår det mesta i uthållighet och intensitet.

Det såg ut som om publikens stora sug efter mer skulle komma på skam men till sist bjuder ändå Nisse Landgren på ett extranummer i form av sin version av ”Ack, Värmeland du sköna”, vars vemodigt vackra toner snart glider över i en riktigt fartfylld tolkning av ”Smoke on the water” och andra riviga rockriff. Här kör Landgren också sitt välbekanta partytrick där han helt och hållet plockar isär sin rödfärgade trombon och till publikens stora förtjusning fortsätter att spela, med enbart munstycket till hjälp.

Helena Nordenberg

[email protected]

Borrfors och Jansson lockade storpublik

Lördagens kvällskonsert i Societetsparken med dragplåstren Claes Jansson och Monica Borrfors tillsammans med Swing and Beat Big Band från Stockholm drog stor publik in under det stundom regntyngda tältdukstaket.

Det ickeannonserade Povel Ramel-programmet följde vädergudarnas upplägg och gick från trevande, oformlig lojhet mot klarhet, värme och energi.

Första halvan med kyligt regn blev alltså lite oengagerat diffus och trist med Povels tamare visproduktion där texterna lästes innantill av sångarna och storbandet höll igen.

Publikkontakten hamnade på minus även om Monica Borrfors gjorde vad hon kunde. Samstämmigheten mellan det sjutton-man-starka storbandet och sångartisterna haltade, men Thomas Peterssons och Peter Sandströms soloinsatser inledningsvis på gitarr respektive tenorsax satt bra.

Alldeles före paus tände det ändå till en smula mellan Claes Jansson och orkestern i En glad blues från ”Knäpp Upp - revyn” från 1965.

”Andra halvlek” hade gärna fått komma först, precis som så ofta för det svenska (herr)fotbollsland-slaget. Nu blev det mera jazz och mera tryck från storbandet med sköna oförglömliga låtar som Fars fabrik, Den sista jäntan, Lingonben, Johanssons boogie-woogie-vals.

De två absoluta höjdarna var Underbart är kort, skönt och känsligt sjungen av Monica och The gräsänkling blues, där Claes äntligen fick utrymme att visa upp sin suveräna jazz-blues röst. Avslutningsvis kördes De sista entusiasterna igen som extranummer och den här gången trodde man på vad Claes och Monica sjöng!

Kerstin Berg

Mer läsning

Annons