Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Här har någonting hänt

Det finns något dubbeltydigt i Heli Rekulas fotografier.
En känsla av att något har hänt, men att vi inte får veta vad.
- Var och en får göra sin egen tolkning, säger konstnären, som har vernissage på Norrtälje konsthall i morgon.

Annons

En kvinna sträcker ut sig mot en madrasserad vägg. Kanske är hon inlåst, kanske vilar hon sig.

På en annan bild böjer sig kvinnan framåt mot väggen. Hennes överkropp är osynlig.

Det är avskalat och förbryllande på samma gång. Ett fruset ögonblick som fångar en historia.

Bilden är bevis på att något har hänt och registrerats av kameran. Men jag vill inte ge exakta svar, alla ser olika saker i bilderna, säger Heli Rekula.

Hon är bosatt i Helsingfors och har medverkat i ett flertal utställningar, bland annat Venedigbiennalen. I morgon invigs hennes utställning på Norrtälje konsthall, där hon visar både fotografier och videoverk.

Hon arbetar med två typer av fotografier iscensatta bilder och landskap. På konsthallen finns foton ur serien ”Stage”, där hon iscensatt bilder.

Kvinnan vid den madrasserade väggen ingår i serien, liksom två fotografier där det vita dominerar.

På en bild sitter en gestalt hopkurad under ett lakan, på den andra är gestalten på väg ut ur bild.

Som om figurerna gömmer sig och försöker komma undan.

Jag arbetar på olika nivåer, det handlar om gränsen mellan det privata och det offentliga.

Dels handlar det om fotografi som medium, om en relation till publiken Dels handlar det om en personlig nivå, där var och en kan hitta sin tolkning.

Hon använder sig själv i flera av bilderna, men poängterar att de inte är självbiografiska.

I ”Surplus I” och ”Surplus II” har hon förvandlat sig till en anonym människa, insmord i någonting vitt. Ett skyddande lager eller något obehagligt, som stänger in.

I diptyken ”Passing” är hon täckt med någon sorts vätska. På den ena bilden blundar hon, på den andra har hon öppnat ögonen.

”Passing” handlar om tid, om något som fortsätter, en förändring, säger Heli Rekula.

Heli Rekulas fotografier är stora i formaten. Mäktiga, avskalade och säreget vackra.

Ett av hennes landskap ingår i utställningen. En kärv och ödslig kontinent av svartglänsande lavasten.

Jag har jobbat med landskap sedan jag började som konstnär. Det handlar inte om skönhet, utan någonting annat, något kärvt. Att det är estetiskt är inte samma sak som att det är vackert.

Tre videoverk visas också. Tre korta filmer som kretsar kring förändring, det som täcks över och det som görs synligt.

Den mångtydiga känslan finns i både fotografier och filmer.

Det öppna är viktigt för mig.

I början ville jag berätta något med bilderna, nu berättar de något för mig. Jag skapar saker och frågar mig själv vad det är, vad de betyder.

Mer läsning

Annons