Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

De hundra krisernas år

Annons

Det nya året inleds med fortsatt finanskris, bilkris och bostadskris. Numera även åtföljda av regeringsoppositionens krav på ökade resurser till den offentliga sektorn för att avvärja en vård-, skol- och omsorgskris. Lokalt i Norrtälje har Note varslat, vilket innebär att även logistik- och elektronikproduktionskrisen är över oss. Eller?

De ekonomiska katastrofsituationerna har tvinnat in sig i varandra i takt med att industrier och individer skriker efter stimulanspaket, statlig intervention och nationaliseringar. Överallt råder full kalabalik, allt krisar och det börjar bli svårt att se vad allt handlade om från första början.

Orsaken till Sveriges och världens alla kriser ligger emellertid fortfarande hos finansmarknaderna. Det var finansmarknadernas kollaps efter investmentbanken Lehman Brothers konkurs som var spiken i kistan efter en längre tids osäkerhet. Världskrisen är alltså fortfarande en finanskris.

Eftersom det var finansmarknadernas svaghet som resulterade i svårigheter för ekonomin i stort borde fokus rent logiskt ligga på krisens källa. Bankerna. Staten har därför tre huvuduppgifter under 2009: att genom lagstiftning ta itu med krisens orsaker för att se till att samma typ av kollaps inte inträffar igen, att stötta bankerna för att få ekonomin på fötter och att kortsiktigt dämpa fallet så gott det går.

När det gäller lösningen på det första problemet kommer det att ske genom en lång, remisstyngd process som kräver att beslutsfattarna först sätter sig in i hur dagens komplicerade system med dess finansiella innovationer egentligen fungerar. Det viktigaste i dagsläget är därför den andra punkten på dagordningen. Att vidta åtgärder riktade mot banksektorn för att få den att återvinna fotfästet och börja låna ut pengar till lovande projekt och återupptagen konsumtion. En stabil banksektor som inte hålls tillbaka av dåliga lån och gynnas av låga räntor kommer i sinom tid att sprida de pengar som riksbanken har tryckt upp för att få igång ekonomin.

Alla andra stimulanspaket handlar om tillfälliga ingrepp utan förmåga att bidra till en långsiktig lösning. Men de är likväl viktiga så länge de skakiga bankerna inte kan ge företag lån för att investera och individer att konsumera.

Det innebär dock inte att Sveriges alla ”kriser” är lika viktiga och att det är rätt att sätta beteckningen ”kris” på allt för att vinna politiska poäng genom att ropa efter nya åtgärdspaket. Bilindustrin kommer exempelvis att ha problem så länge den vägrar att genomgå tvingande omstruktureringar. Och Sverige kommer inte att må bra bara för att staten har tagit på sig att guida Saab och Volvo genom den processen.

Mer läsning

Annons