Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Jag fattar inte hur någon människa kan förändras så mycket på så kort tid

Sofi Piehl om att vara farmor till en raketliknande studsspringare.

Annons

Sofi Piehl förundras över hur snabbt barnbarnen går från stillsamma vagnsittare till raketliknande studsspringare.

De kallas livets efterrätt. Barnbarn. Har fem stycken i varierande åldrar. Fantastiska individer allihop. Farmors favoriter var och en på sitt sätt.

Ändå finns det en som sticker ut. Åtminstone just nu. En liten herre på två och ett halvt som kan konsten att sätta sprätt på en gammal farmor. Och allt annat med för den delen. Ibland passar jag honom och hans lillebror. Tar bilen in till storstan där de bor. Som tur är har lillebror inte lärt sig gå än. När den dagen kommer är jag chanslös. Nu kan jag spänna fast lillebror i vagnen medan jag jagar efter storebror.

Han är ett underverk. Ett ofattbart underverk. För drygt ett år sedan satt han, precis som hans lillebror gör nu, snällt och lugnt i vagnen. Vi tog små promenader, tittade på fåglar och hundar. Men på ett år har han gått från att vara en stillsam vagnsittare till att bli en raketliknande studsspringare. Fattar inte hur någon människa kan förändras så mycket på så kort tid.

I fredags var jag barnvakt. Efter några timmar inomhus samlade jag mitt mod, de två barnen, diverse viktiga attiraljer såsom flaskor, burkmat, blöjor, extra tröjor, en ask med nykokta makaronidjur och lite annat smått och gott och gick ut. Eftersom huset de bor i är gammalt har det en liten hiss som verkar äldre än allt annat. Att klämma in en dubbelvagn och en halvtjock farmor går, men det är väldigt precis. Det finns inte utrymme att andas.

Vi hittade tunnelbana och tog en promenad genom Kungsträdgården. Storebror fick en korv och lillebror drack lite vatten. Vagnsittaren förblev vid sin vagn medan studsspringaren besteg lejon och tog sig upp och ner för trappor. Sedan gick vi till Kulturhuset där de har lekrum på fjärde våningen. Det kan man tycka är väldigt bra. Mindre bra är att man måste lämna vagnen på bottenplanet.

Se nu framför er hur en redan svettig farmor samlar upp sin egen lilla ryggsäck, väskan med alla prylar, alla avtagna jackor och den ganska tunga vagnsittaren på ena armen och sedan famlar vilt med den andra efter studsspringaren som hunnit gömma sig bakom cirka 27 barnvagnar.

Väl uppe på fjärde våningen inser jag att lekrummet inte öppnar förrän om en kvart.

Vi, alltså jag och vagnsittaren och studsspringaren och alla prylar, tar rulltrappan upp till toppen för att köpa en macka. Medan jag betalar hinner studsspringaren välta fem saltkar, krypa in under en bänk med skållheta kaffepannor med löst hängande sladdar, bita hål i plasten runt mackan vi köper, lägga beslag på en kapsylöppnare, riva omkring lite bland porslinet i brickstället för disk och krypa in under de livsfarliga varma kaffepannorna med de läskiga sladdarna en gång till.

Den ungen har mer fart än ett expresståg.

Bjud hem oss om ni törs.

Sofi Piehl

Mer läsning

Annons