Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Vi människor behöver varandra för att kunna vara människor

Annons

I boken ”När själen går i exil” lär vi känna Ishi. Han var den sista av Yahi-folket och levde tre år helt ensam, utan att lämna några spår efter sig. Alla andra i hans grupp hade skingrats och mördats i samband med förföljelser eller dött i samband med epidemier av mässling, smittkoppor och tuberkulos som slog hårt mot de kaliforniska urfolken efter guldruschens invasioner.

Till slut lämnade Ishi naturen och djuren och sökte sig in mot ett samhälle. Säkert var han rädd men författaren till boken, Mikael Kurkiala, skriver att Ishi nog också gav sig till känna för att han behövde andra människor.

”Utan en blick att spegla sig i, ett leende att möta och en annans hud att vidröra kan människa inte förbli människa”.

Det är ett märkligt läge som vi befinner oss i. Vi påminns nu om vår egen dödlighet och det sker genom ett osynligt virus. Det är helt naturligt att existentiell oro och ångest ibland kan ta överhanden, när vi tvättar och spritar våra händer och håller en till två meters avstånd till varandra. Vi blir rådlösa och förvirrade, kanske särskilt som sakliga fakta och myndigheternas rekommendationer samsas med människors åsikter och spekulationer i sociala medier. Det kan vara svårt att filtrera, men ordet ”inställt” tycks klinga som ett mantra.

De ensammas gemenskap, så har jag ibland tänkt om kyrkans rum för evangelium, men också om festens rum eller om ett klassrum. Innerst inne är vi alla alltid helt ensamma också när vi är i samma rum som andra.

Konsumenten i oss har ibland lurat oss till att tro att vi inte är det. Sociala medier kan ha haft samma effekt. Likaså individualism, hur märkligt det än kan låta. Nu blir vår sårbarhet tydlig och vi kan inte fly, vi måste acceptera det.

Den senaste veckan har jag nynnat en sång som ett par av mina medarbetare introducerade för mig för många år sedan. Text och musik av Tove Gustafsson och Jakob Lavonius. Jag tror att den här texten sätter ord på vad, Ishi tänkte där och då och på vad vi kanske känner och tänker just nu.

”Här är jag i min enkelhet, frågar dig är du med?

Här är jag i min förgänglighet. Följer spår av gamla steg.

Där stod jag i all min enkelhet. Då som nu i min ovisshet.

Människa, ser du det jag ser? Delar du min sårbarhet?

Så som du gick på svaga ben, går jag nu i rådlöshet.

Och jag frågade på torgen och jag skrek från bergets topp.

Vart ska jag gå med mitt tvivel, vart ska jag gå med mitt hopp?”

Jag tror att det är realistiskt att tänka att vi kommer behöva leva med den här förändringen under en lång tid, kanske hela det här året. Jag hoppas att jag har fel. Jag tänker på alla som förlorat sina arbeten, på ekonomin, på all personal inom vården och alla fantastiska initiativ som uppstår i syfte att hjälpa, lindra och trösta.

Vi människor behöver varandra för att kunna vara människor. I tider när vi rekommenderas att hålla avstånd formas kreativa sätt att skapa närhet. Det är fantastiskt! Vid sidan av allt annat gott som nu görs och sker blir blickarna, nickarna, leendena viktiga symboliska markörer för att vi är människor.

Mika Wallander, kyrkoherde, Roslagens östra pastorat

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel