Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

”Vi fick inget stöd efter branden”

Britts son och Annas bror dog i branden på Textes HVB-hem. Nu berättar de om sorgen och tiden efter tragedin. – Vi blev lämnade åt vårt öde, säger Anna.

Annons

Klockan 05 på tisdagen den 28 augusti väcktes Britt av telefonen. Hon fick veta att Textes HVB-hem stod i lågor, och att hennes son Tobias saknades.

Två månader har gått och brandens tre dödsoffer har identifierats. Den sista var Tobias, 40 år från Norrtälje.

– Det är en lättnad att veta att han är identifierad, efter en väntan på en och en halv månad, säger Britt.

Tobias bodde på Textes HVB-hem då han hade psykiska problem.

– För några år sedan rasade hans tillvaro samman, då han blev lämnad. Ett tag bodde han på gatan. Han ringde ofta och mådde dåligt. Till slut fick han flytta dit, berättar Tobias syster Anna.

Sista gången som mamma Britt träffade sin son var en fredag, bara dagar innan branden.

– Han kom hem till mig och fikade. Han var så glad, han berättade att han hade fått tag på en lägenhet och snart skulle flytta.

Men någon flytt blev det aldrig. Anna och Britt har fått det berättat för sig vad som hände natten till den 28 augusti. Flera vittnen såg en man på tredje våningen, i ett fönster. Han ropade på hjälp och försvann sedan in i elden.

– Jag kan bara tänka mig den dödsångest som han kände, säger Anna.

Själv fick Anna inte reda på branden förrän senare på tisdagen.

– Jag var på jobbet och hade mobilen avstängd. När jag slog på den såg jag alla missade samtal, säger hon.

Hon berättar hur hon var i chock efter beskedet.

– Jag blev skygg och slutade gå ut. Det kändes som att alla pratade om branden, men ingen brydde sig.

Enligt familjen fick de inte den hjälp de behövde efter händelsen. Anna berättar hur hela familjen var paralyserade av chock och sorg. Det var inte förrän flera dagar senare som några privatpersoner fick kännedom om familjens situation och tog kontakt med kommunen. De frågade då specifikt efter kristeam, men menar att de bara bollades vidare.

Efter flera påtryckningar fick Anna till slut kontakt med psykiatrin och en präst för samtal. Enligt henne kom stödet för sent.

– Jag känner att jag verkligen skulle ha behövt stöd i början, någon utomstående person som ringde för att höra hur jag mådde. Jag har mått så dåligt att jag inte orkat ta några kontakter, säger hon.

– Vi har försökt att stötta varandra i familjen, säger Britt.

Även om chocken har lagt sig är sorgen fortfarande påtaglig. Familjen tror att bearbetningsförloppet kommer att bli längre eftersom stödet i första skedet uteblev.

– Vi har känt oss bortglömda, säger Anna.

Fotnot: Britt, Anna och Tobias heter egentligen något annat.