Annons
Vidare till norrteljetidning.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Vem fixar ett fast jobb på sex månader?

Covid-19 har slagit till. Fram till den 22 april hade 60 000 varslats. Arbetslösheten hade då stigit till åtta procent Efter det har varslen ökat och arbetslösheten stigit ytterligare. Ingen vet när vändningen kommer.

Massuppsägningar och permitteringar duggar tätt. Den som söker jobb i dag har alla odds emot sig. Det gäller alla arbetssökande, men det gäller i synnerhet de unga, som ännu inte hunnit etablera sig. Allra mest gäller det för de ensamkommande ungdomarna.

Nästan 8 000 ungdomar har lyckats ta sig igenom den nya gymnasielagens nålsöga och beviljats tillfälliga uppehållstillstånd för att avsluta sina gymnasiestudier. De ska, för att få stanna, fixa en fast anställning inom sex månader. Det kräver riksdagen, regeringen och Migrationsverket.

Kravet var orimligt redan från början. I dag är kravet näst intill omöjligt att uppfylla, i synnerhet som nästan alla jobb som erbjuds är tillfälliga gig, tim- och provanställningar.

De här ungdomarna kom till Sverige före den 24 november 2015 – för snart fem år sedan. De fick vänta på Migrationsverkets beslut i 15 månader eller mer och beslutet de fick var ett avslag. Beslutet överklagades. Resultatet blev ett nytt avslag i Migrationsdomstolen och i Migrationsöverdomstolen fick de sällan eller aldrig något prövningstillstånd. Ännu värre är det för de som kom en dag för sent och för de som fick sitt beslut inom 15 månader. De fick aldrig chansen.

För alla dessa ungdomar har vistelsen i Sverige blivit en enda lång plåga. Några har efter alla avslag sökt på nytt med nytillkomna skäl, några har anfört verkställighetshinder, några sitter i förvar och några har återförts till Afghanistan, ett land de kanske aldrig varit i och där de därför inte känner en människa. Ytterligare några har tagit sina liv i förtvivlan.

Den process med ovetenskapliga åldersutredningar, som föregick besluten, har ifrågasatts av läkare och jurister. Fördröjningar och åldersuppskrivningar har lett till att den asylsökande ofta hunnit fylla 18 år innan beslut tagits. Därmed skulle han – det är nästan alltid en han – bedömas som vuxen. Ingen kan få mig att tro att detta inte var en medveten strategi för att maximera antalet avslag eller att detta inte skedde i största samförstånd mellan politiker och myndigheter.

De här ungdomarna har befunnit sig i Sverige i fem år. De har lärt sig svenska, de har fått kompisar, de har jobbat – ofta inom hemtjänst och vård. De har studerat och många av dem tar studenten i vår. De, som jag känner, går ut gymnasiet som undersköterskor, datatekniker, snickare och rörmokare.

Migrationsverket kommer, om inte våra politiker sätter stopp, att utvisa tusentals ungdomar som är utbildade, välintegrerade och fungerande. De vill börja arbeta, tjäna pengar och betala skatt – dessutom behövs de här, om vi ska kunna bygga vidare på välfärden. De pengar, som vi investerat i dessa ungdomar, går förlorade, om de utvisas. Samtidigt går vi miste om värdefull arbetskraft.

Riksdagen bör besluta om amnesti för alla ungdomar som varit här mer än tre år. Med tanke på den speciella situation, som vi i dag befinner oss i, finns det ingen risk att ett beslut om amnesti blir prejudicerande.

Ett beslut om amnesti skulle innebära att de som berörs äntligen kan leva i trygghet. Det skulle också göra att de i dag överlastade domstolarna skulle befrias från alla de ärenden som genererats av den nya gymnasielagen, att Migrationsverkets arbete skulle minska drastiskt, att trycket skulle lätta på de i dag överfulla förvaren och att polisen skulle kunna ägna sig åt att lösa brott i stället för att leta efter och avvisa unga människor – avvisningar som ändå inte kan verkställas bland annat på grund av stängda gränser. Det skulle minska riskerna för framväxten av ett skuggsamhälle och det skulle slutligen frigöra samhällsresurser och spara pengar.

I det här läget måste den riksdagsmajoritet – bestående av Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Vänsterpartiet – som röstade igenom den nya gymnasielagen ta sitt ansvar.

Rune Karlsson, Husinge

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel