Annons
Vidare till norrteljetidning.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Vattenfalls expansion är ett skräckexempel

Vattenfalls köp av det holländska energiföretaget Nuon är en mycket dålig affär för den svenska staten. Miljöpartiets partiledare Gustav Fridolin menade till och med i söndagens tv-sända partiledardebatt att det är den svenska statens sämsta affär sedan regalskeppet Vasa.

Det är nog en överdrift, även om affären var usel. Men det är en del i Miljöpartiets försök att lägga skulden på Nuon-affären på alliansregeringen och på Maud Olofsson, Centerpartiets förra partiledare, som var ansvarig för de statliga företagen när Noun-affären genomfördes. Men ansvaret ligger inte bara där. Nuon-köpet 2009 var det sista av en lång rad köp av el- och energiföretag som Vattenfall gjorde ute i Europa. Dessa köp följde den strategi som en socialdemokratisk regering antog för Vattenfall i mitten av 1990-talet. Och i stort sett alla köp gjordes mellan 1998 och 2006, då den socialdemokratiska regeringen samarbetade med Miljöpartiet och Vänsterpartiet.

Oavsett vilka politiker och partier som är ansvariga för Vattenfalls expansion ut i Europa är denna ett bra exempel på vad som kan hända i ett statligt företag när företagsledningen blir för stark och de ansvariga politikerna inte har tid, kraft eller vilja att sätta emot. För inte fanns det väl någon stark opinion bland svenska väljare att staten skulle köpa kolkraftverk i Polen?

Politiker är sällan duktiga företagsledare och dessutom har de mycket annat för sig än att leda företag. Därför är det lätt att företagsledningarna i offentligt ägda företag får göra lite som de vill. Och om ledningarna blir övermodiga, och företaget dessutom har gott om pengar, så kan det gå lika fel som med Vattenfall.

Att det finns stora risker när offentligt ägda företag köper verksamheter tycks många av dem som är emot ”vinster i välfärden” helt bortse ifrån. Istället kritiserar de enbart försäljningar av offentlig verksamhet. Ett exempel är Vänsterpartiet som vill att alla försäljningar av offentlig egendom skall skyddas av grundlagen.

Offentlig egendom har sålts alldeles för billigt, till exempel Tibble gymnasium i Täby. Det är en skandal. Ändå är skattebetalarnas förluster i dessa affärer mycket mindre än i Nuon-affären. Om risken för förluster av skattebetalarnas pengar vore en anledning till grundlagsskydd, borde det därför vara grundlagsskydd mot offentliga köp, snarare än mot offentliga försäljningar. Vänsterpartiets krav på grundlagsskydd är därför grundat mer i partiets socialistiska grundsyn än av omsorg om skattebetalarnas pengar.

Offentligt ägande fungerar ofta mycket bra, och är ibland bättre än privat. Men det gäller att hela tiden ha kontroll på att verksamheten inte växer sig för stor och på att de offentliga företagen gör de saker de skall göra. Nuon-affären och Vattenfalls expansion i Europa är ett skräckexempel på vad som händer när kontrollen inte fungerar.