Annons
Vidare till norrteljetidning.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Vadan och varthän

Jag är egentligen inte helt emot den privatiseringsvåg som under de senaste åren sköljt över oss. Jag blev till exempel väldigt glad när ett apotek etablerade sig i Älmsta, med bra service och kunnig personal.

Däremot är jag väldigt undrande och orolig över vad som skett inom omsorgsverksamheter de senaste åren (främst personlig assistans, boende och daglig verksamhet) där det skett en rejäl utförsäljning och min oro kan bäst sammanfattas med Viktor Rydbergs diktarord "Vadan och Varthän". Jag skulle vilja sammanfatta det som hänt inom omsorgen i privatiseringsvågen med några utvecklingsfaser.

Fas ett: I pedagogernas tid. Kanske inte så många alternativ som presenterades men ganska lätt att skaffa sig en bild av verksamheten, då den knöt an till någon pedagogisk skola som var välkänd, eller gick att hitta information om. I vissa fall kunde det också vara en reaktion på dålig kommunal verksamhet. Tiden präglades av en rätt givande vårdideologisk debatt.

Fas två: De svulstiga anbudens tid. Nu blev det en sorts tävling mellan de olika anbudsgivarna där man tryfferade sin presentation med rätt likartade, floskelaktiga "honnörsord" som "vi ser till varje individ", "vi samarbetar och lyssnar på anhöriga", "alla som jobbar hos oss har adekvat utbildning", med mera.

Dock, det unika som företaget hade som affärsidé och dito hemlighet, filterbläckmörkades i det offentliga anbudsförfarande man som privatperson kunde få ut. Under den här perioden dök också ordet riskkapitalist upp, det vill säga företag som genom diverse helt legala metoder (exempelvis interna lån), trollade bort pengar under vinstfärden till bolagets hemadress, i något land med låg vinstbeskattning.

I svallvågorna av detta blev det också en enkäternas och en bokföring av verksamheternas aktiviteters tid. Frågor som skulle besvaras av brukare och ibland deras anhöriga, som på sitt sätt var beroende av verksamheten. Trots oftast angivna under löfte om anonymitet, färgades nog svaren av beroendesituationen.

Fas tre: Misstänkliggörandets tid. Framför allt inom den personliga assistansen uppdagades fall där man, med falska uppgifter om brukarens funktionsnedsättning och assistenternas arbetsnärvaro, tillskansat sig åtskilliga miljoner. Upprördheten var med all rätt stor och man tillsatte en expertgrupp som killgissande kom fram till en siffra på att tio procent av beviljade assistanser var felaktiga, medan folk i branschen med daglig erfarenhet skattade siffran betydligt lägre.

Fas fyra: De stora dammsugningarnas tid. Nu fick svenska (risk?)kapitalister upp ögonen för de små och välskötta företagen i branschen och som man dammsög Sverige, endera genom uppköp eller anbudsförfarande, och knöt upp dem till en koncern som hela tiden växte och som hade ett stordriftstänkande. Man gjorde också gärna reklam för sig själva och höll kurser, föredrag och berättade om sin verksamhet men glömde bort sin verksamhet på vägen.

En hel del bekymmer kantade dock denna dammsugning, försämrade arbetsvillkor, honnörsord man inte levde upp till, timanställda med dålig utbildning, utfasande av "stökiga" individer, stordriftsboende som gav en känsla av institution och en del vårdskandaler. Så än kvarstår min fråga, "Vadan och Varthän", tryfferad med de lindgrenska orden: ska det vara på det här viset?

Anders Samuelson, Väddö

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel