Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Vad ska vi ha kulturen till?

Vad ska vi egentligen ha kulturen till? Ingen enkel fråga, men den behöver ställas. Svaren kan variera. Och behöver ständigt omformuleras.

Annons

Man kan börja med att gå till sig själv. Någon svarade: ”Den får mig att känna att jag lever fullt och helt”. En annan svarade: ”Den ger mig identitet och värde”. Ett tredje svar: ”Jag får tillgång till en massa andra parallella världar som kan berika den lilla värld jag oftast lever i till vardags och som är ganska begränsad”.

I Norrtälje framförs ofta behovet av ett kulturhus i hamnen. Jag delar den uppfattningen, men tycker vi borde kalla det ”aktivitetshus” istället. Eftersom vi är både kulturkonsumenter och kulturproducenter behöver vi bli inspirerade utifrån och samtidigt ges möjlighet att utveckla egen kreativitet. Själva aktiviteten är det centrala – att jag berörs och berikas.

Kultur kan vidga vyerna men också begränsa. ”Här är vår grupp, här lyssnar vi på vår musik”. Kultur kan skapa identitet och gruppgemenskap, men kan också utestänga och konservera. Det är därför det är så viktigt med ett aktivitetshus där många olika aktiviteter möts och bryts mot varandra. Och inspireras av varandra. Om jag skriver ”multikultur” vet jag att några reser ragg. Men hur ska vi kunna integrera generationer, kön, etnicitet och kulturvanor om vi inte får mötas?

Är det farligt med kreativitet? Och med det oväntade? Nej, sällan för den enskilde, men kanske för det bestående samhället. En konservativ samhällsordning satsar hellre på det som varit, det man känner till. Hellre kulturhistoria än nutidskultur. På Watergatebanden säger Richard Nixon i ett telefonsamtal: ”Låt oss hålla oss borta från kulturen. Där finns de intellektuella. Låt oss vända oss till medelamerikanen och se till att han får mer i plånboken och har råd att köpa sig en hund”.

Den fria kulturen har under historiens gång alltid varit föregångare och spjutspets vid samhällsförändringar. Därför visar de förändringsrädda också en rädsla för kultur. Se bara på vad som händer i Ungern just nu: alla konstnärliga ledare avsätts och ersätts med regeringsvänliga politiker. Ryssland ska vi inte ens tala om.

I Sverige behandlas kultur ofta ur en nyttoaspekt, i samband med utsmyckning, eller som en väg till hälsa, entreprenörskap och turism. Därför sätter vi också ett pris på kulturen. Vad är den värd? Men då bortser vi från dess egentliga värde för den enskilde, det som kan få mig att växa och känna meningsfullhet. Eller som affärsmannen Daniel Sachs uttryckte det när han sommarpratade i P1 (7 augusti): ”Jag vet att kulturen har kraft att förändra ett samhälle i grunden, men kulturen är inget medel för andra mål, kulturen är ett mål i sig och ett bärande fundament i ett öppet och nyfiket samhälle.”

Det politiska stödet till kulturverksamheter i det civila samhället är därför ett bra mått på vilken tillit man har till den enskilda, växande människan.

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel