Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Unken dansk kampanj mot fattiga

På gatorna i Norrtälje kan EU-migranter ses tiggandes på gatorna. Där får de ihop runt 200 kronor om dagen, om det är en bra dag. Men de beskylls för att göra storvinster.

Annons

Tonen mot tiggarna har hårdnat. På Facebook la en man häromdagen upp en bild där han stolt deklarerade att han var så trött på dem att han hade fimpat sin cigarett i en kvinnas mugg. Sverigedemokraterna baserade sin EU-valrörelse på att hetsa mot ”det organiserade tiggeriet”, som hotar Sverige. Om det är något som hotar Sverige så är det den organiserade rasismen.

Det finns inget organiserat tiggeri med en tiggarboss på toppen som en del tycks tro. Det som finns är familjer som rest hit för att finansiera levernet för sin familj i hemlandet eller tjäna ihop pengar till medicin. Att de är familjer gör att de hjälps åt. Att hjälpas åt för ett bättre liv är inte samma sak som organiserat tiggeri.

Gemensamt för de som tigger på svenska gator är att de diskrimineras i sina hemländer och inte får någon hjälp av sin stat. De är helt enkelt här för att av alla dåliga alternativ är detta det minst dåliga. Man fryser i alla fall inte ihjäl, och polisen misshandlar en inte på grund av ens etnicitet utan låter en vara.

I Danmark har man valt en annan linje. Socialdemokraterna i regeringen vill slippa tiggarna. De har därför ålagt polisen i Köpenhamn att köra bort tiggare och hemlösa. Ett krafttag för att genomföra landets tiggeriförbud. Detta i hopp om att ryktet ska spridas om att Danmark är ett land där man inte får hjälp, och inte ”ett hotell”. Både det och den svenska motsvarigheten” men vår välfärd då? ”är icke-argument.  EU-rätten uppställer krav för tillgång till välfärdssystemen som de som tigger inte uppfyller. De är alltså inte en belastning.

Förslaget kritiseras inte bara av Köpenhamns borgmästare utan också av hjälporganisationer som i dag är hindrade att hjälpa den som saknar ett dansk personnummer, det vore lagbrott. Civilsamhället är alltså bakbundet till att vara en del av regeringens unkna kampanj. För att inte tala om åsidosättandet av det lokala självbestämmandet.

Kommunens parkarbetare är också tvungna att kontakta polisen när de ser personer som kan vara hemlösa eller tiggare. Människor görs därmed till tvångsangivare- för att danskarna ska slippa se utländskas lidande. Det är som att den mänskliga misären inte är problemet utan stadsbilden och det dåliga samvetet hos den välmående som inte riktigt vill ge.

Ett förbud, med eller utan tillhörande bortfösning, löser dock inte grundproblemet: fattigdom. De som tigger blir inte mindre fattiga av att de inte syns lika tydlig i stadsbilden. De som tigger längtar inte hem mindre för att de måste flytta runt mer. Misären är inte mindre för att den inte syns lika tydligt.