Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Tragisk kollaps i försvarspolitiken

Lennart Rohdin om svensk försvarspolitik.

Annons

1994-2006 satt jag i försvarsberedningen, vilket sammanföll med den nedrustning av Sveriges försvar, som Socialdemokraterna genomförde med stöd av Centern och Miljöpartiet. Då jag hade ett mycket gott samarbete med de kunniga moderata försvarspolitikerna Henrik Landerholm och Gunnar Hökmark, blev jag bestört när moderater i regeringsställning i stället fortsatte den inslagna nedskärningsvägen.

Jag hade säkerligen gjort vapenfri värnplikt, om det varit vanligare på den tiden det var aktuellt. I grunden har jag samma värderingar som när jag var ung, men tyvärr ser inte verkligheten alltid ut som man önskar. Redan den sovjetiska invasionen av Tjeckoslovakien 1968 visade mig att väpnat våld inte var historia i Europa.

Sedan jag accepterat att fria demokratier måste kunna stå emot utpressning med hot om militärt våld, närde jag länge en förhoppning att ett fritt Europa skulle kunna hävda sin frihet och sina demokratiska samhällen av egen kraft och inte vara avhängigt den amerikanska supermakten. Balkankrigen på 1990-talet visade tyvärr att den förhoppningen var alldeles för optimistisk. När hoten mot fred och frihet i Europa ställs på sin spets är det transatlantiska samarbetet avgörande.

Under mina tolv år i försvarsberedningen saknade majoriteten förmåga att se den oroande utvecklingen av Ryssland, som påbörjades redan under Jeltsin och förvärrats under Putin. Alla grundläggande förutsättningar för en demokratisk samhällsutveckling har eliminerats. Oliktänkande oskadliggörs eller elimineras genom skenrättegångar eller rena avrättningar.

Putins förord av ”dialog med separatisterna” i östra Ukraina står i bjärt kontrast till de återkommande massiva bombmattorna över Tjetjenien. Putins makttillträde i slutet av 1990-talet ledsagades av att ryskt bombflyg bombade Tjetjeniens huvudstad Groznyj tillbaka till stenåldern. Men, det var ju en engångshändelse och så långt bort – om än i Europa.

Modiga ryska journalister och de som kämpar för mänskliga rättigheter har sökt lyfta fram det fruktansvärda som i nu tjugo år pågått i Tjetjenien. De har på alla sätt förföljts, kränkts och alldeles för ofta eliminerats rent fysiskt av Kremls förlängda armar. Men, det väcker inte på långt när samma upprördhet i Sverige som till exempel avslöjanden om amerikansk nätavlyssning. Att uppmärksamma vad som händer i Ryssland är ju bara uttryck för russofobi.

Var då krigen i Tjetjenien engångsföreteelser? Nej, 2008 var det Georgiens tur att utsättas för ett brutalt militärt överfall. Men, inte heller det bedömdes av de ansvariga för svensk försvarspolitik som skäl att tänka om. Ändå ligger Georgien i Europa och tillhör både Europarådet och OSSE, men inte EU eller Nato. 2014 var det Ukrainas tur – eller snarare otur.

Putin klargjorde redan vid sitt makttillträde i början av 2000-talet, att överallt där det lever ryssar, eller var man någon gång i historien med militärt våld införlivats i Kremls geografiska maktsfär, har Moskva rätt att ingripa till försvar för ryska intressen. Så resonerade Hitler på 1930-talet och Milosevic på 1990-talet.

Till slut har så ansvariga försvars- och säkerhetspolitiker i Sverige också insett att ett kraftigt nedrustat Sverige utgör en destabiliserande faktor i Östersjöregionen med konsekvenser för alla fria och demokratiska stater i området. Bara Miljöpartiet följer likt gamla militärer devisen att om kartan och verkligheten inte stämmer överens, så är det kartan som gäller. Det är då en tragisk kollaps att de moderata valstrategerna avsiktligt avstod från möjligheten att nå en långsiktig och bred överenskommelse med Socialdemokraterna.

En uppgörelse med Socialdemokraterna hade sänt en stark signal till omvärlden att Sveriges försvars- och säkerhetspolitik har en bred uppslutning. Att påstå att vår försvarspolitik riskeras av en regeringsbildning mellan socialdemokrater och andra rödgröna partier bygger ju på att Moderaterna av kortsiktiga partiegoistiska skäl avstått från en bred överenskommelse över blockgränsen.

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel