Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Tomas Karlsson: Patienternas valfrihet har hamnat i strykklass

Annons

När den bärande idén i en statlig utredning är att öka den nationella styrningen och samtidigt inskränka valfriheten för medborgarna inger det oro.

För det är just precis detta som Göran Stiernstedt, regeringens särskilde utredare, föreslår i slutbetänkandet för en mer jämlik vård som överlämnades till minister Lena Hallengren (S) förra veckan.

Betänkandet är, om inte ett knock out-slag så en rejäl hurring för alla dem som tror på ett decentraliserat, regionalt självstyre – där det är okej att vårdvalssystem både kan och får se olika ut i landet.

Att regionerna var för sig är de som torde vara bäst att bedöma vad som passar bäst just där – med beaktande av demografi, geografiskt avstånd, skatteunderlag och så vidare – får inget gehör. Stiernstedt beskriver det som något negativt att Sveriges 21 regioner i dag har lika många olika vårdvalssystem.

Hans tes är att skillnader och olikheter är av ondo och att de måste åtgärdas med hjälp av nationella åtgärder. Antingen från regionerna själva i samverkan – eller genom att staten kliver in.

Nu är det inte enbart i själva styrningen och organiseringen där förkärleken till nationell samordning lyser igenom.

Samtidigt, det får man ge Stiernstedt, är ett skäl till den föreslagna centraliseringen inte att det ska vara exakt likadant överallt. Utredningen hävdar att en tydligare nationell ram skulle kunna öka möjligheterna till lokal anpassning och minskad detaljstyrning – att det skulle kunna leda till ett framtida primärvårdssystem som är mer tillåtande för skillnader inom en och samma region än enbart mellan regioner.

Men nu är det inte enbart i själva styrningen och organiseringen där förkärleken till nationell samordning lyser igenom. Stiernstedts utredning föreslår också att regionerna fogar sig samman och antar en nationell policy för marknadsföring. Utredaren vill inte heller veta av att regionerna har rätt att avgöra hur hög patientavgiften ska vara i primärvården. Nej, samma summa överallt (Stiernstedt förslår 100 kronor) är vad han vill se.

För den enskilde patienten väntar också en begränsning, om utredningens tankar blir verklighet. Så som vårdvalet fungerar i dag är varje medborgare fri att själv välja om man vill vara listad på en vårdcentral. Betänkandet vill i stället att det ska vara obligatoriskt att lista sig – och dessutom ska möjligheten att byta till en annan utförare minska till max två gånger per år.

Det är tydligt var prioriteringen ligger – systemet sätts i första rummet. Om vårdcentralen vet hur många patienter den har och ersättningen blir mer fast och betalas utifrån antal listade antas planeringen bli enklare. Och då bli alla glada.

Att ge råd och vård via nätet har blivit så uppskattat att det ställer till det för vårdbyråkratin.

Och de ack så populära nätläkarna – som i princip är underleverantörer till en vårdcentral i en specifik region men som vem som helst kan vända sig till – kommer inte längre att fortsätta i sin nuvarande form. Inte för att deras verksamhet är dålig för patienterna, tvärtom. Nej, att ge råd och vård via nätet har blivit så uppskattat att det ställer till det för vårdbyråkratin.

Det finns absolut en hel del klokskap i Göran Stiernstedts utredning, men huvudspåret är alldeles för enkelriktat. När den nu går ut på remiss måste patienternas valfrihet försvaras. Allt kan inte enbart handla om att underlätta för vårdsystemets teknokrater.