Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ta vara på de ungas kompetens

Den 8:e augusti kritiserade Kim Lützén (M) i en debattartikel i Norrtelje Tidning Socialdemokraternas satsning på 2,8 miljarder kronor för att lösa arbetslösheten. Satsningen innebär 20 000 traineejobb inom äldre- och funktionshinderomsorgen.

Annons

Detta förslag har mött applåder, mothugg och tvivel de senaste veckorna, men Kim Lützéns argument bröt genom isen med en misstro mot svenska ungdomars allmänna kompetens.

När Kim Lützén skriver att ”utbildning inom vård- och omsorgsyrken inte handlar om jobbträning där eleven stegvis kan lära sig ett yrkeshantverk” samt att ”det går inte att träna sig till en god kommunikation och att ge gott stöd till en åldrande människa eller person med funktionshinder som behöver hjälp med nästan allt” har hon kommit åt en oerhört öm punkt hos mig.

Jag är ung. Jag fick jobb som vårdbiträde på ett äldreboende som första jobb efter gymnasiet, trots att jag inte hade någon yrkeserfarenhet. Jag kan intyga att jag kunde tillföra väldigt mycket på den arbetsplatsen, trots att jobbet var så tungt belastat. Jobbet gav också ett startskott för min utveckling och min tro på min kompetens för vad jag har att tillföra samhället.

Den brist på förmåga att ”träna sig till en god kommunikation” som Kim Lützén tvivlar på att ungdomar ska kunna lära sig, är i min mening delvis befogad, då det faktiskt inte är något man tränar sig till – det är något man har från början: empati och ett färskt observerande öga på den infekterade verksamhetsstruktur som infiltrerat en väldigt stor del av hela omsorgsbranschen. Jag har, tillsammans med många av mina jämnåriga vänner (som också jobbar eller har inom vård och omsorg), från början sett var bristen finns. Vi såg och ser att den goda kommunikationen med patienten inte fanns på agendan under morgonrapporterna. Allt som stod på listan var besparingar och nedskärningar. Ett väldigt starkt rampljus riktades på verksamheten och förslag kring den lokala personalens välmående, istället för patientens.

Det var aldrig empati och aktiviteter för att sätta patienten i fokus vi behövde ”träna oss till” – utan snarare delegering av medicin, anatomi, riskanalyser och ergonomi vi behövde handledning till. Den ordinarie personalen lärde oss den praktiska delen av yrket.

En omsorgsavdelning på Danderyds sjukhus gav mig chansen, trots mitt CV utan meriter. Tack vare den chansen lyckades jag bygga upp en stark självkänsla och en tydlig bild av vad jag vill och kan tillföra mitt samhälle. Det är tack vare den yrkeserfarenhet jag skaffade mig där som jag i dag kan ha ett eget företag där jag nu kan tillföra mitt samhälle något konkret. Mitt produktionsbolag skall gå i de spår jag fick gå i under mina första yrkesår, och det är konsekvent dessa villkor mitt bolag skall hålla sig till: att ta vara på den unga, färska arbetskraftens kompetens. Genom kursverksamhet inom konst, kultur och administration kring produktionsarbete ger vi våra yngre kunder en chans att medverka i professionella produktioner, där de under handledning får ta eget ansvar för sina arbetsuppgifter. Detta liknar hur personalen på Danderyds sjukhus handledde mig när jag var ny i yrkesrollen. Det var ett föredömligt system som byggde på tillit till ungas kompetens.

Detta är en tillit som Kim Lützén verkar sakna. Men den motivation, som hon tvivlar på finns hos unga arbetslösa, framkallas precis lika starkt och snabbt nu som när Kim Lützén första gången satte foten in i omvårdnadsbranschen.

Det är förkastligt att, som Kim Lützén, anse att 2,8 miljarder kronor kastas i sjön när man bjuder in en ny arbetsgrupp med ”nya ögon” och ett sunt förnuft kring omvårdnad av äldre och funktionshindrade. Dels för att Kim Lützén är med i det parti som anser sig vara det främsta arbetarpartiet, dels för att hon själv titulerar sig ”professor i omvårdnad” och visar sig ha en sådan inskränkt syn på omvårdnadsbranschens verklighet samt nedvärderande syn på den yngre generationens förmåga.

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel