Annons
Vidare till norrteljetidning.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Syskonen Eriksson är de äkta Saltkråkebarnen

Snickargården på Saltkråkan. Nog klingar namnen på ett särskilt vis för alla de som sett filmerna om familjen Melkerssons ljuvliga somrar i skärgården. Huset med de skraltiga tegelpannorna och ön som en outtömlig lekplats för Tjorven, Pelle, Stina, Teddy och Freddy och alla de andra. Men verkligheten bakom Snickargården är inte sämre än skönlitteraturen.

Det ligger en bit från båtbryggan, kanske en kilometer bort. Sista huset på höger hand utefter den lilla smala promenadvägen. Uppe i en backe står det karaktäristiska huset med den rödmålade träverandan och de båda fönstren under snedtaket på ovanvåningen. Så när som på det borttagna trädet vid stugan och ytterdörren, som nu är grön och inte vit som den var i filmen, är huset sig precis likt. Snickargården på Saltkråkan.

– Men vi säger aldrig Snickargården, för oss är det Skaten huset heter. Ett av de äldsta här på Norröra, säger Jonas Eriksson, en av husets ägare.

Författaren Astrid Lindgrens namn

på gården ger i alla fall skäl för namnet. Det snickras som aldrig förr när vi besöker stugan. Efter ha legat i stiltje många år har familjen Erikssons nu ordnat nytt tak, isolerat, satt in kakelugn och dragit in elektricitet.

Denna sommar håller man som bäst på med att renovera sovrummen på övervåningen. Bakom några gamla tapeter hittade Jonas nyligen några getingbon, just i det hörn där Farbror Melker i filmen hittade ett.

– Huset var faktiskt i så risigt skick som det ser ut i filmerna som spelades in för 50 år sedan. Tegelpannorna satt lösa och det regnade in flera år efter, ett ganska jobbigt hus egentligen.

Jonas och hans tre syskon

Mats, Håkan och Gabriella är de som äger Snickargården i dag. De fick det i gåva av sina föräldrar som blivit trötta på skötsel och skatter för sjönära tomt. Husets ägare har pendlat inom släkten ända sedan början av 1800-talet.

– Den förste som kom till Norröra var vår förfader Johan Olof Sjöblom. Han var en lurig gubbe som delvis försörjde sig som sjörövare och procentare. Det påstås att han tände falska fyrar och lurade sjömännen att gå på grund. För att sedan passa på och vara där och ”hjälpa” dem i land och stjäla en del av båtarnas innehåll.

Röveriet omsattes i pengar, lånades ut och togs tillbaka med högsta ränta.

Sjörövarns gener gick delvis vidare till nästa generation. Äldste sonen blev enligt kyrkboken ”varnad för elakt lynne och uppstudsighet”, medan nummer två syntes fredligare med intresse för jordbruk och fiske. Dock bodde de enkelt, hus saknades på Norröra. Dem hade ryssarna sett till att bränna ner hundra år tidigare.

– På Svartlöga hade ryssarna dock inte kommit iland, på grund av det var för grunt där och husen bestod.

Sjöblomarna köpte därför

ett och flyttade över det till Norröra. Placerade det på söder och kallade huset för Skaten, ett dåtida namn för udde. Därmed tycks rövarsinnet helt gått ur arvsanlagen. Willhard Sjöblom blev frälst och byggde öns ännu bestående missionshus.

– Men när han skulle spränga bort klippor för att ge plats för kapellet kom han i vägen och miste ena ögat. Han blev församlingens förste ordförande och lyckades med tiden omvända nästa hela ön, säger Mats.

Jonas morfar Henry Sjöblom ägnade sig åt sjöfarten, blev styrman och skeppade runt skärgårdsborna med Waxholmsbolagets ångbåtar.

– Det var förresten han som styrde Saltkråkan I, ångbåten som var med i TV-serien.

Våren 1963 klev filmteamet

från Sveriges Television av båten på Norröra. För att börja inspelningarna av första avsnittet i TV-serien. Logi för team och barnskådespelare ordnades i öns enda värdshus, Panget kllat, medan Torsten Lillecrona gavs husrum på Söderöra. Övriga skådespelare pendlade fram och åter, alltefter scener de deltog i.

Skaten, som därefter för alltid blev Snickargården för svenska folket, hade SVT fått hyra av morfar Henry. Många filminslag togs av husets yttersida, men även några inomhus.

– Vårt vardagsrum blev Tjorvens sovrum i filmen och köket gubben Östermans. Hans stuga ägdes förresten av en sjöman som hette Österman, så man kan tro att Astrid Lindgren skapade en del av sina figurer utifrån verklighetens öbor. Troligen blev min mormor förebild till Tant Sjöblom, hon som sålde Snickargården till Pelle för en krona.

Men av allt detta har syskonen Eriksson inga egna minnen, endast Mats var då född.

– Jag var bara ett år då men kom ändå att medverka som statist. Mamma drog runt mig i barnvagnen på ångbåtsbryggan i en scen. Efteråt fick vi statistlön, fem kronor som därmed blev min första inkomst i livet, säger Mats.

Vid ett tillfälle kom Mats också att närmare undersökas av jättelike filmhunden Båtsman.

– Hunden som strövade fritt omkring på ön mellan tagningarna, rusade en dag in i vår hus och gick och fram och luktade på mig där jag låg på golvet. Pappa lär ha gått i taket vid anblicken, men Båtsman sniffade visst bara lite och lufsade sedan ut igen.

Kunskapen om filminspelningarna har syskonen Eriksson istället fått sig berättat av släkten . Som att filmbarnen inte var några friluftsmänniskor direkt.

Louise Edlind lär ha anlänt första gången i högklackat och sjunkit ner i gräset var hon än gick.

Teddy och Freddy hade

aldrig suttit i en båt utan fick läras upp i roddartekniken för att klara en scen. Och Torsten Wahlund, Malins fästman, lär ha gjort stora ögon för något så underligt som en vedlår. Nej verklighetens Saltkråkebarn lär nog snarare ha varit syskonen Eriksson och deras kompisar.

– Ja, kanske det. Vi bodde ju här ute varenda sommar som barn, säger Gabriella.

Syskonen hade dessutom många kusiner att umgås med ute på Norröra. Mamma Kerstin och hennes syskon har alla sommarstugor där intill varandra.

– Det var mycket lek ihop. Vi badade, sprang på klipporna, rodde och fiskade, och spelade krocket. Midsomrarna firade vi, liksom i TV-serien, på en äng med dans runt stången, säcklöpning och fiskdamm. Det kommer fortfarande otroligt mycket folk dit.

Även om filmerna om Saltkråkan spelades in långt innan de flesta av syskonen Eriksson såg dagens ljus har de sett filmerna i efterhand, i TV-serier eller på dvd.

– Jo visst har vi sett ”Vi på Saltkråkan” och nu ser ju mina barn på dem. Jag tycker de är både roliga och trevliga, och särskilt kul är det ju att se morfar som statist. Han var ju med flera gånger. Förutom kaptensrollen var han rävjägare i avsnittet om julen på Saltkråkan. Många miljöer från ön känner man också igen, mycket är sig likt.

Efter filminspelningarna tog syskonen Erikssons föräldrar över Snickargården. Under flera år hyrdes den ut till en familj som till sist ville köpa den, riva och uppföra en helt ny modern villa. Men det ville inte syskonen Eriksson som fick gården istället.

– Vi skulle aldrig kunna tänka oss att riva Skaten. Den är ju charmig och vi vill att den så långt som möjligt ska se ut som den gjorde i filmerna. Folk på besök kommer ju ofta hit och vill se huset, säger Gabriella.

Under några år drev Håkan och hans fru kafé på Snickargården. De hade öppet sju dagar i veckan och fick massor av besökare. Även en del kändisar, som Johan Ulvesson och ishockeyspelaren Mats Sundin.

– Vi lånade till och med en Sankt Bernhardshund som såg ut som Båtsman till besökarna glädje. Men vad ingen visste var att det var en hona, säger Jonas.

Efter tio år la

de ändå ner verksamheten, det blev för jobbigt och inte heller särskilt lönsamt. Istället satte de upp ett litet Saltkråkanmuseum i ett av gårdens hus.

Här kan man beskåda rekvisita från filminspelningarna, affischer och diverse manuskript. Insamlat från öbefolkningen.

– Det finns fortfarande en hel del prylar från inspelningarna i stugorna, väl bevarade och högst privata.

Ibland har skådespelarna synts till på Norröra, för tidningsintervjuer eller TV-inslag. För två år sedan kom både de som spelade Malin, Stina, Freddy och Pelle på besök. För att jubilera att det var 50 år sedan serien spelades in. Många personliga minnen kom då fram.

– Christina Jämtmark berättade att hon som Stina en dag saboterat en scen så ofta att filmteamet fick ta om den 18 gånger. Bara för att den innehöll ätandet av en kokosboll, något hon då älskade att äta.

Än i denna dag

är tillströmningen av filmnostalgiker stor. Fyra dagar i veckan sommartid anordnas guidade turer till ön.

– Ja, nog är det lite förvånande att Saltkråkan fortfarande betyder så mycket för många, det kommer ju hit folk hit hela världen för att se den. Men filmerna hadel kanske den där idealbilden på hur vi alla önskar att ett äkta sommarlov ska vara, avslutar Gabriella.