Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sverigedemokraternas stöd kommer naturligtvis att kosta

Annons

Det är lätt att uppskatta Annie Lööf för hennes orubbliga avståndstagande från det hon kallar "Sverigedemokraternas rasism". Att allmänheten sedan uppfattar att det är hon som försenar regeringsbildningen är ju jämförelsevis ingen stor sak.

Anmäl text- och faktafel

Men det tycker Reidar Carlsson. Han påstår sig veta vad som sagts i överläggningarna mellan C–L–S–MP och är tvärsäker på att Socialdemokraterna "inte ändrat sin position en millimeter sedan valet". Hur vet han det? Har han suttit med? (Liberalerna tycker ju att förhandlingarna varit givande.)

Ja, ja, det må vara hur det vill med "skuldfrågan", men den är av underordnad betydelse. Det finns något annat som är mycket viktigare. Något som inte stämmer.

Reidar Carlsson avslutar sin ledare: "I dagsläget ... borde Centerpartiet och Liberalerna vara mer öppna för att släppa fram en M–KD-regering". Men hallå! Det var ju just det man nyligen med emfas påpekade skulle ge Sverigedemokraterna makt – och som man därför aldrig ville medverka till. Och Reidar Carlsson själv skrev (30 november). "Varför är inte M och KD rädda att ge SD makt?" Nu vill han plötsligt att också Centerpartiet och Liberalerna ska vara öppna för att ge Sverigedemokraterna den makt (som vågmästare) han själv varnade för. Vad har hänt? Är "dagsläget" (vad gäller uppfattningen om Sverigedemokraterna) annorlunda nu än för två veckor sedan?

Reidar Carlsson har emellertid ett förbehåll: Ulf Kristersson måste garantera "att hans regering inte anpassar sin politik för att få stöd från Sverigedemokraterna". Men det förstår ju den räknekunnige att det måste han göra vid varje tillfälle de rödgröna har en annan uppfattning. Jan Björklund konstaterade nyligen inför sina alliansvänner: "Ja men ursäkta, vi vann inte valet". Har vi glömt det? 143 mot 144 mandat. Alla människor förstår att om inte Alliansen tar stöd av Sverigedemokraterna har man ingen möjlighet att få igenom sin politik i riksdagen. Är vi åter på ruta ett?

Kanske inte, för här ligger en försåtlig formulering och skvalpar. Är det kanske skillnad mellan uttrycket "inte anpassar sig till Sverigedemokraterna", och "inte tar stöd av Sverigedemokraterna "? I praktiken är det förstås ingen skillnad. Sverigedemokraternas stöd kostar naturligtvis, som Jimmie Åkesson ständigt påpekar. Annars skulle ju inte Sverigedemokraterna ha något existensberättigande.

Det här ordglidandet kan aldrig bli någon räddningsplanka för Annie Lööf. Hoppas ingen tror det. I så fall är man både naiv och helt orädd för SD-inflytande.

Om och om igen blir vi uppmärksammade på att Sverige har ett rasistiskt parti som inte respekterar alla människors lika värde. Som bekant finns det inte något som heter demokratisk rasism. Därför är det så viktigt att demokratiska partier inte vrider på orden utan håller Sverigedemokraterna borta från inflytande. Vid en votering – som riskerar ge Sverigedemokraterna makt – kan man inte lägga ner sina röster. Eller lägga över ansvaret på någon annan. Antingen är man för eller emot "allas lika värde". Det finns inget mellanläge. Man kan inte säga att "lite rasism är väl inte så farligt".

Om allianspartier nu börjar förskjuta sin uppfattning om Sverigedemokraterna, faller en av valets huvudfrågor. Då är det inte bara möjligt utan även rimligt med ett nyval. Det måste bli tydligt för medborgarna vilka partier som står för alla människors lika värde. Ett nyval blir då i förlängningen "en folkomröstning om Sverigedemokraterna ".

Låt oss slippa det. Det finns förstås bara en anständig politisk lösning. Sverige måste samregeras – på något sätt – genom ett blocköverskridande samarbete av mittenpartier. Börja samtala igen! Så att vi får en God Jul.

Mats Wilzén (MP)

NT kommenterar:

Stefan Löfven har många gånger pratat om att han vill ha ett blocköverskridande samarbete. Centerpartiet och Liberalerna gav honom chansen att nå detta mål, trots de risker för väljarflykt detta innebär för de båda partierna. Han tog inte den chansen.

Jag har tillräckligt god information om L–C–S–MP-förhandlingarna för att veta att Socialdemokraterna gav Liberalerna och Miljöpartiet var sitt köttben – avskaffad värnskatt och friår – men däremot inte gjorde några verkliga eftergifter till Centerpartiet på något område. I det läget är det inte svårt att förstå att Centerpartiet sade nej.

Samtidigt måste Sverige få en regering. En socialdemokratisk regering kan inte släppas fram när Stefan Löfven inte vill göra några som helst eftergifter och kompromisser. Även alla andra möjligheter tycks stängda, till exempel en S-M-regering, eftersom varken Socialdemokraterna eller Moderaterna är beredda att rucka på sina positioner. I det läget tycker jag att Centerpartiet måste se vilka andra alternativ som är möjliga. Ett möjligt alternativ är att släppa fram en M-KD-regering, trots att denna är beroende av passivt stöd av Sverigedemokraterna. Det är en mycket dålig lösning på regeringsfrågan, men jag är beredd att pröva den, när Socialdemokraternas och Moderaternas agerande gör alla andra lösningar omöjliga.

En sådan regering måste dock hela tiden vara inriktad på att göra uppgörelser över blockgränsen för att inte bli beroende av stöd från Sverigedemokraterna. Det är mycket viktigt att hålla detta parti borta från inflytande, precis som Mats Wilzén skriver. Det ställer stora krav på regeringen och inte minst på statsministern. Jag är inte säker på att Ulf Kristersson klarar detta, men jag ser som sagt ingen annan möjlighet just nu, om inte Socialdemokraterna eller Moderaterna släpper på prestigen, förändrar sina fastlåsta positioner och skapar öppningar.

Reidar Carlsson

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel
Annons