Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Sverige måste göra allt för att stoppa Juncker

Fredrik Reinfeldt har haft finfrämmande på Harpsund. Storbritanniens David Cameron, Tysklands Angela Merkel och Nederländernas Mark Rutte har varit på tvådagarsbesök, och tillsammans har ledarna för fyra av EU:s mest konkurrenskraftiga EU-länder diskuterat EU:s framtid.

Annons

Så mycket konkret resultat hade de fyra dock inte att redovisa när de i går avslutade sitt möte. Och det var antagligen inte heller syftet med mötet.

En högaktuell EU-fråga hävdade dock de fyra att de inte hade diskuterat: vem som skall bli EU-kommissionens ordförande efter José Manuel Barroso. Detta är EU:s kanske viktigaste jobb, och just nu en stor konfliktfråga inom EU.

Orsaken till konflikten är att EU-parlamentet gjort en egen tolkning av EU:s Lissabonfördrag: att den som var ”toppkandidat för den partigrupp i EU-parlamentet som fick flest röster i EU-valet skall bli ny ordförande för EU-kommissionen. Och eftersom den konservativa EPP-gruppen fick flest röster, så menar parlamentet att EPP-gruppens kandidat, luxemburgaren Jean-Claude Juncker, skall bli kommissionsordförande.

Enligt Lissabonfördraget skall dock bara ”hänsyn” tas till resultatet i EU-valet. Det är, enligt fördraget, medlemsländernas stats- och regeringschefer som skall föreslå vem som skall bli ordförande i kommissionen. Att en ”toppkandidat” skall bli ordförande är något som EU-parlamentet hittat på, som ett sätt att öka parlamentets makt.

EU-kommissionen är inte någon regering, utan en slags myndighet. Det finns därför ingen direkt koppling mellan EU-valet och EU-kommissionens ordförande på det sätt som EU-parlamentet hävdar. Inte heller skulle detta sätt att utse EU-kommissionens ordförande innebära någon förbättrad demokrati.

Däremot skulle det innebära ytterligare ett steg mot mer överstatlighet inom EU, och mindre mellanstatlighet. Detta vore att gå på tvärs mot de stämningar som fanns i EU-valet, inte minst eftersom Jean-Claude Juncker är superfederalist och vill ha mer centralstyrning inom EU.

Flera EU-länder, däribland Sverige och Storbritannien, är helt emot att Jean-Claude Juncker blir ordförande för EU-kommissionen, eftersom det skulle innebära att EU-parlamentet får mer makt på bekostnad av EU:s medlemsländer. Andra EU-länder, som Tyskland, stöder dock EU-parlamentets tolkning av Lissabonfördraget på denna punkt.

Det var därför förståeligt att denna fråga inte diskuterades på Harpsundsmötet – det hade troligen blockerat allt annat arbete. Men konflikten om kommissionsordföranden finns kvar, och mycket pekar därför på en stökig EU-höst med både en konflikt mellan EU:s medlemsländer, och mellan EU-länderna och EU-parlamentet.

Sverige måste dock hålla fast vid sin linje, och göra allt för att stoppa Juncker. Om EU-parlamentet får sin vilja igenom flyttar ännu mer makt till Bryssel.