Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Svensk häktespraxis inget att vara stolt över

Den man som satt häktad en dryg månad misstänkt för mordbrand i Norrtälje, vilket han friades från, har nu fått besked från Justitiekanslern om att han ska få 35 000 kronor i skadestånd.

Annons

Det är tragiskt eftersom han är långt ifrån ensam att ha suttit häktad orimligt länge eller av orimliga skäl. 2011 betalades 40 miljoner kronor ut till de som felaktigt frihetsberövats. Att bli frihetsberövad är en av de mest ingripande åtgärder som kan drabba en människa. Även om den är kortvarig. Än värre för den som sedan inte fälls för ett brott- häktningen och dess psykiska påfrestningar har då till stor del varit omotiverade.

Sverige är tyvärr ett land av långa häktningstider, trots att ett flertal internationella konventioner skrivits under. Konventioner som skyddar rätten att inte bli frihetsberövad och att om frihetsberövande sker så ska det vara rimlig tid och med rimliga motiveringar som stöds i lag.

Sverige har kritiserats av flera tunga institutioner som FN, Europadomstolen, Europarådets kommitté för tortyr och inhuman behandling och Amnesty för att systemet är godtyckligt, häktningstiderna för långa och att de som sitter häktade behandlas direkt inhumant.

Som om inte de långa häktningstiderna vore nog är också många i svenska häkten belagda med strikta restriktioner som att till exempel vara helt isolerad. En sådan nedbrytande miljö riskerar även att göra det svårare för den misstänkte att skydda sina intressen under en rättegång. Det är inte värdigt den rättsstat Sverige säger sig vara att den som ska betraktas som oskyldig behandlas på ett sätt som riskerar dess försvar.

Problemet är dock inget som det blundas helt för, i våras presenterade Riksåklagaren en rapport som tar upp att åklagarna ska underlätta för de häktade att ha kontakt med omvärlden, samråda med Kriminalvården och att bättre samarbete med främst SKL kan leda till effektivare förundersökningar och på så vis kortare förundersökningar.

I takt med att rättegångar i brottmål blir större och mer komplicerade blir också häktningstiderna än längre. Därför krävs effektivare samarbete- för snabbare processer.

Det duger dock inte att de myndigheter som praktiskt utför ska beläggas att ändra vad som ankommer på den beslutande myndigheten, alltså domstolarna. Problemet blir kvar om det är så att advokater, åklagare och kriminalvård ändrar riktlinjer, men inte domstolarna. Det är trots allt de som dömer som bestämmer om en häktning ska fortsätta eller inte efter de riktlinjer de har- den lag som riksdagen stiftat.

Därför krävs en lagstadgad längsta tid för hur länge någon får sitta häktad i och högre och tydligare krav i lag att uppfylla för att häktning ens ska få ske. På så vis kan Sverige uppfylla internationella standarder och en mänskligare rättsprocess uppnås.