Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Wägners passion - en pelargon

Veronica Wägner skrev om sin pelargonfeber
i ”Älskade pelargoner”.
Feberfrossan har fortsatt och nu ger hon ut upp­följaren ”Passion för ­pelargon”.
- Jag är en kroniker numera, säger författaren, som bor utanför Finsta.

Annons

Veronica Wägner låter uppriktigt förvånad när hon berättar om sin pelargonfeber. Den där åkomman som slog till för tolv år sedan och som aldrig gått ur kroppen.

 Den drabbade mig så hårt, jag förstod inte vad som hände. Det bara blev så.

Hon skrev om sin kärlek till ­pelargoner i ”Älskade pelargoner”, som kom ut 2003. Nu, ­lagom till årets trädgårds­mässa i Älvsjö, ger hon ut ”Passion för pelargon”.

 Det fanns så mycket kvar att berätta. Det blev en utmaning att föra vidare historier om pelargoner. Det är en del av det levande kulturarvet och det är det som fascinerar mig mest.

I den nya boken varvar hon beskrivningar av egna favoriter med skötselråd och berättelser om speciella sorter och kvinnor som älskat och vårdat sina ­pelargoner.

En av dem handlar om Tant Anny. En rörande historia om en kärleksfull grannfru och hennes speciella, rosa pelargoner, som såg ut att ha gått ­förlorade men plötsligt återfanns i USA.

 Jag är svag för de sorter som har en historia, pelargoner som har funnits i samma familj

i generationer, säger Veronica Wägner.

Hennes pelargonsamling började med den Cattolica som hennes pappa tagit med sig från Italien.

 Han delade ut den till oss syskon. På den tiden var jag måttligt intresserad. Jag hade den i 20 år, varje sommar ­växte den upp och tittade in genom köksfönstret.

Sen kom febern smygande och hon var fast. I början kände hon sig rätt ensam om sitt intresse, men så småningom upptäckte hon att pelargonfrossan spred sig både här och där.

 Det var en trend, men det visste jag inte då.

Vad är det som är så speciellt med pelargoner?

 Det är en fantastisk blomma, den ger så ­mycket tillbaka med så lite vård. Det finns ett talesätt som ­säger att en pelargon ler inte åt en, utan åt alla.

Pelargonfebern syns tydligt hemma hos Veronica Wägner. Köksfönstret och hallen är fyllda med små sticklingar.

 Det här är ett pelargon­hus just nu, de vecklar ut sig överallt. Jag har haft ­ambitionen att minska på samlingen, men det är svårt.

Hon har haft flera pelargonutställningar, som ­lockat mycket folk. I den nya boken skriver hon bland annat om de senaste årens utställningar vid Elin Wägners LillaBjörka i Småland.

 Det har kommit hur mycket folk som helst.

I sommar blir det en utställning hemma vid den egna gården under en helg i juli. Numera ingår ungefär 200 sorter i samlingen.

 Men det är inte en fråga om antal, man kan välja några få som reskamrater

i livet.

Pelargontrenden kan nog hålla i sig, tror hon.

 Nu när vi gått in i finanskrisen är trädgård och grönt något att hålla fast vid.

Mer läsning

Annons