Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Två försök att rädda hedern

Det finns många sätt att rädda sin heder. Ett populärt sätt just nu, bland tidigare socialdemokratiska ministrar, är att skriva en bok. Både Pär Nuder och Margareta Winberg har kommit med sådana böcker de senaste veckorna.

Annons

Pär Nuders bok, ”Stolt men inte nöjd” (Norstedts), är mest intressant och välskriven. Han jobbade i många år under statsminister Göran Persson, och berättar om grabbgängen, om konflikterna inom regeringen och om konflikterna mellan socialdemokraterna och stödpartierna.

En nyhet i boken är att Göran Perssons och Pär Nuders samarbete försämrades kraftigt när Nuder blev finansminister. Säkerligen har Pär Nuder också ett syfte med att lyfta fram denna konflikt: han vet att hans nära samarbete med Göran Persson ligger honom i fatet om han skall återfå en plats i partiets topp.

Pär Nuder tror, även om han inte skriver det rent ut, att Mona Sahlin inte blir långvarig som partiledare, inte minst eftersom hon vill driva partiets politik mer åt höger än vad han tror att de partiaktiva vill.

Och då vill han efterträda henne. Det är säkerligen därför han skriver boken, och det är därför han tar avstånd från Göran Persson. Och det är därför han i slutkapitlet skriver om vilken väg han tycker att socialdemokratin nu skall välja: en väg som ligger klart till vänster om den Mona Sahlin står för.

Margareta Winberg vill inte längre bli partiledare. Däremot vill hon visa att hon minsann uträttade en massa som minister, tvärtemot vad Göran Persson hävdade i tv-dokumentären ”Ordförande Persson”. Det är därför hon så noggrant går igenom vad hon gjorde som jämställdhetsminister åren 1998-2002.

Frågan är dock om boken ”Lärarinna i politikens hårda skola” (Albert Bonniers) verkligen räddar hennes heder. Möjligen som jämställdhetsminister. Däremot inte som arbetsmarknadsminister, där hon själv skriver att det var helt fel av henne att besöka arbetsplatser tre dagar i veckan. Det är omöjligt att förstå varför hon inte kom på det tidigare, utan höll på med detta i hela tre år.

Dessutom finns det många småfel i boken, som felstavningar av personnamn. Hennes förre medarbetare, Norrtäljebon Lars Bäck, som arbetar deltid som busschaufför, kallas ”bussdirektör”. Den typen av fel gör att man ifrågasätter andra uppgifter i boken, till exempel att Göran Persson ville att hon skulle bli EU-kommissionär. Det verkar helstolligt att han skulle vilja ha en uttalad EU-motståndare som Sveriges främste EU-tjänsteman.

Man vet därför inte om hon talar sanning när hon skriver om interiörerna från regeringen och det socialdemokratiska partiet. Ändå är dessa avsnitt de mest läsvärda i boken. Slutet av boken, som handlar om hennes tid som ambassadör i Brasilien, är dock tämligen ointressant. Och kapitlen om Brasliens nutidshistoria känns som ren utfyllnad.

Mer läsning

Annons