Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stänk av ljus

Speglingar och skuggor rör sig i Martin Wickströms bilder.
Ett par solstänk ger en glimt av frihet i det svartaste mörker. En folkhemsfasad får liv av skuggande trädgrenar.
- Något jag aldrig vill släppa är min kärlek till ljuset, säger konstnären, som har vernissage på konsthallen i morgon.

Annons

Anita och havet

Norrtälje konsthall

8 november - 7 december

Konstnärsmöte 19 november kl 19

Lunchvisning 12 och 26 november kl 12

Martin Wickström

Ett blågrönt hav öppnar sig mitt på konsthallens golv. Ett böljande hav som består av 1098 föremål inom en skarpt avgränsad kvadrat. Plastspadar. Böcker. Hinkar. Skålar. Badankor. Korgar. Pottor. Leksaker.

Varje sak symboliserar mot en natts arbete inom mentalvården.

- Under 18 års tid jobbade jag på ett mentalsjukhus. För varje enskild natt har jag valt ett föremål, alla är blå eller blågröna och daterade, säger Martin Wickström.

Installationen ”1098 nätter” skapar en bild av långa nätter i en avgränsad värld. Blå timmar inom strikta ramar. Tankeväckande, förbryllande - och vackert.

- Jag ville ge en bild av arbetet och samtidigt göra en målning i blå nyanser.

”1098 nätter” har visats tidigare i olika versioner. Nu ingår den i Martin Wickströms utställning ”Anita och havet”, som tidigare visats i Skövde, Örebro och Eskilstuna och invigs på Norrtälje konsthall i morgon.

Där har den blågröna installationen sällskap av målningar, där skuggor och speglingar skapar spänning. Stilen är fotografisk, registrerande, med ljusblänk som luckarar upp det strama.

Från väggarna i den stora salen blickar allvarliga kambodjanska kvinnor mot betraktaren. Motiven är hämtade från ett av röda khmerernas förhörscentrum, som numera är ett museum.

- Man fotograferade dem innan man dödade dem, nu har man tapetserat väggarna med fotografier, säger Martin Wickström.

Han har fotograferat av bilder av kvinnorna och fångat de ljusstrimmor som speglas i glasen. Friheten är en ljusskärva från deras sorgsna ansikten. Så nära - men omöjlig att nå.

- Det är fruktansvärt att tänka på att det är så nära i tid.

Martin Wickström är utbildad vid Konsthögskolan och har ett stort antal utställningar bakom sig. I några av den aktuella utställningens bilder rör han sig bland folkhemmets 1940- och 50-talsfasader, med träd som kastar skuggor och sträcker ut grönska över putsade väggar och balkonger. En bild av något som nyligen fanns här, något tryggt och välordnat som är borta.

Andra bilder visar en pool där husfasader och träd speglar sig och miljöer från Kambodja, med grönska och kontaster mellan ljus och skugga.

- Någonting som alltid har följt mig är ljuset, säger Martin Wickström.

Hans målningar ger en känsla av något sökande, glimtar som fångas upp, samlas in och får en ny presentation.

- Det är många lösa trådar. När jag jobbar vet jag inte var det ska landa, det är ett äventyr att arbeta med det.

- Jag försöker vara öppen för vad som händer i processen, lite nyfiken. Plötsligt öppnar sig en dörr. Jag låter världen överraska mig, det är spännande.

Titelmålningen ”Anita och havet” växte fram ur en händelse. När Martin Wickström kom till sin ateljé en dag hittade han en bukett rosor som någon lämnat.

- Det måste ha varit ett blomsterbud som inte hittat adressaten och gett upp.

På ett kort stod texten: ”Bra jobbat! Du är fantastisk! Anita och havet”. Rader som väckte nyfikenhet. Martin Wickström letade och frågade, men fick aldrig veta vem som skulle ha buketten. Eller vem Anita och havet var.

I stället målade han. Anita har han hämtat från ett fotografi av en kvinna från 1950- eller 1960-talet. Intill henne finns havet i form av en flicka som överlevt en olycka till sjöss.

- Det föll på plats, jag jobbar ofta med par, där jag har en bild och upptäcker att den hör ihop med något annat.

Mer läsning

Annons