Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nya skärdgårdssamhällen kan rädda stränderna

Om den i dag gällande strandskyddslagen hade funnits för 100 år sedan, så hade man knappt sett ett enda hus från Waxholmsbåtar och Finlandsfärjor. Utan sommarstugor, grosshandlarvillor, båthus och bryggor skulle skärgården och upplevelsen av den vara fattigare.

Annons

Å andra sidan om strandskyddet inte funnits de senaste 50 åren, så hade det inte funnits mycket, om ens något, utrymme kvar i skärgården för det rörliga friluftslivet. Det hade inte heller varit roligt eller rättare sagt det hade varit ännu värre.

Många har en önskan att bo nära vattnet. Denna önskan är helt legitim och lätt att förstå.

Samtidigt är skärgården en ovärderlig tillgång för oss alla oavsett var vi bor. Även vi, som inte äger en strandtomt, vill också i framtiden kunna röra oss i skärgården, plocka blåbär och svamp och hitta en klippa att bada från. För vår egen skull och med tanke på kommande generationer får inte vår unika allemansrätt kringskäras av en utbredd exploatering av skärgården.

Här finns motstridiga intressen. Det har också med all tydlighet framgått av debatten. Det märkliga är att ingen ställt frågan om dessa intressen går att förena om man kan få både och och hur detta i så fall skulle gå till.

De regleringar som gällt och gäller för fritidsbebyggelse i skärgården har i princip inneburit att tomterna inte får vara mindre än 2000 kvadratmeter och husen inte större än 80 kvadratmeter. Kravet på tomtstorlek har sin grund i att alla ska ges förutsättningar att vara självförsörjande när det gäller vatten och avlopp. Begränsningen av byggnadsytan har berott på att kommunerna velat försvåra en permanent bosättning i fritidshusområdena, då detta i förlängningen kan medföra krav på kommunal service.

Om man i stället skulle bestämma att all bebyggelse måste ske som gruppbebyggelse, att ingen tomt får vara större än, låt oss säga, 300 kvadratmeter, att försörjningen med vatten och avlopp måste ske med kollektiva lösningar, att en tio meter bred allmänning tillgänglig för allmänheten måste finnas mellan tomterna och vattnet och att alla bryggor måste vara gemensamma för de boende i området, så skulle man ge möjlighet för många fler att bo i skärgården på fritiden eller året om. Samtidigt skulle mindre mark behöva tas i anspråk för bebyggelsen och förutsättning ges för en minskning av antalet dispenser. Påverkan på den biologiska mångfalden och på det rörliga friluftslivet skulle minimeras.

Jag ser framför mig små, täta skärgårdssamhällen moderna varianter av Sandhamn och Landsort. För dem, som ägnar sig åt rörligt friluftsliv, skulle dessa samhällen inte utgöra hinder utan en spännande omväxling.

Lämpliga platser för bebyggelse enligt denna modell skulle efter noggrann inventering och i samråd med berörda markägare föreslås av kommunen och efter godkännande av länsstyrelsen införas i kommunens översiktsplan. I samband med senare detaljplanering av dessa områden skulle strandskyddet upphävas under förutsättning att alla uppställda krav, som syftar till att säkra allemansrätten och den biologiska mångfalden, är uppfyllda.

I anslutning till tätorter bör strandskyddet, som tidigare, kunna upphävas i samband med detaljplanering för permanentboende. Förutsatt att hänsyn tas till det allmännas intressen ska, enligt min mening, strandskyddet inte tillåtas hindra utvecklingen av ett samhälle.

Mer läsning

Annons