Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Norrtäljes skolor behöver en kulturförändring

”Att satsa på utbildning är att avstå från konsumtion i ett skede för att kunna nå en högre konsumtionsnivå i nästa skede”.

Annons

Så klokt beskrev politikerna bland annat motivet för offensiv utveckling av den svenska skolan i propositionen till riksdagsbeslutet för grundskolans nya läroplan 1969.

I Finland, Taiwan, Sydkorea, Hongkong och övriga länder som toppar de internationella kunskapsmätningarna för elever i årskurs 8 vet man, att den sanningen gäller lika bra i dag som för 40 år sedan. Där finns eleverna med de bästa skolkunskaperna och där finns den exempellösa ekonomiska tillväxten och folkets förbättrade levnadsvillkor fram tills för några månader sedan, när allting kollapsade överallt.

Jag hörde hjärnforskaren Martin Ingvar på skolledarkongressen i Göteborg häromveckan inför 1 200 rektorer och skolchefer från hela landet. Han uttryckte sin oro för svensk skolpolitik i allmänhet och skolans brist på insikt om barns lärande och utveckling i synnerhet.

Så plötsligt dyker Norrtelje Tidnings förstasida upp på filmduken i hans presentation: ”Norrtäljes skolor sämst i landet.” Nästa Power Point-bild visar förstasidan dagen efter: ”Det kommer inte som någon överraskning, kommenterar ordföranden i barn- och skolnämnden.”

Martin Ingvar fortsatte: ”Vilket ansvar har man som skolpolitiker och skolförvaltning tagit för sina skolor under åren med ett sådant resultat?”

Det är då jag som Norrtäljemedborgare och tidigare skolledare i kommunen skäms över min lojalitet över tagna beslut under 1990-talet, när jag såg att grundskolan sparade bort 22 procent av sina lärare trots att elevantalet låg fast.

Jag ångrar att mitt kritiska brev till barn- och skolnämnden 1996 under rubriken ”Har vi sålt smöret och tappat pengarna?” inte diariefördes och därför inte blev offentligt. Det var för pinsamt för förvaltningen och nämnden att få kritik inifrån den egna organisationen för att vilja skylta utåt med de kraftigt försämrade villkoren för kommunens elever i form av färre lärare, färre i elevvårdspersonalen, färre skolsköterskor och skolledare.

Det är inte roligt att drygt tio år senare upptäcka att farhågorna har besannats.

Bortsett från turbulensen kring Flygskolans nedläggning är det också plågsamt tyst i skolförvaltningen. Förutom rektor Jaak Kriisa som ju lyfte fram några viktiga och oroande sanningar om skolans förutsättningar i vår kommun i Norrtelje Tidning i höstas.

Frågan som varje förälder och skolanställd i Norrtälje just nu undrar över är: Finns det någon plan som för kommunens skolor upp ur bottenträsket? Hur ser den ut? Handlar den bara om att överlåta de egna kommunala skolorna till privata utförare eller sälja ut dom till sina egna rektorer för priset av några begagnade skolmöbler och därefter tro att det fixar sig?

Kort sagt: finns det några ambitioner för den kommunala skolan i Norrtälje men framför allt vilket ansvar vill man ta inför nästa generation Norrtäljemedborgare?

Som jag uppfattat de få signaler som sipprat ut från förvaltning och nämnd handlar skolpolitiken huvudsakligen om rätten till val av skola. Det är en rättighet som definitivt har sina begränsningar, något som barnen på Flygfältet fått erfara. Och visst är olika driftsformer och olika så kallade utförare ett sätt att skapa mångfald och kanske kvalitet, men som de finska lärarutbildarna och rektorerna sa på nämnda skolledarkongress: ”Jo, nog har vi några privata skolor i Finland men nästan bara kommunala skolor och dom måste vara bra skolor!”

Jo, så är det nog. Vad Norrtälje skolor behöver är mer av en kulturförändring än en strukturförändring och så naturligtvis rimliga villkor för lärare, skolledare och all skolpersonal i övrigt för att ge våra barn och ungdomar det de behöver bättre än mycket annat: en bra skola. Och minst lika viktigt: en lika bra förskola!

Mer läsning

Annons