Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Marcus Birro - en känslofylld mångsysslare

Han är författare och deb­attör, älskar italiensk fotboll och beskriver sig som harhjärtad. Nästa vecka kommer Marcus Birro till Norrtälje och pratar om missbruk, alkoholism - och livet.
- Vardagen är det bästa som finns, den är glitter.

Annons

”Jag har inte druckit sprit på två år, det är ett andetag och en evighet.”

Så beskriver Marcus Birro livet som nykter alkoholist. Det är där han befinner sig, mellan andetaget och evigheten.

Det är fortfarande nytt, att vakna en lördag morgon och vara nykter. När man dricker så mycket som jag gjorde pausar det riktiga livet, nu gör jag det som andra vuxna gör när de är 20 år.

Nästa vecka kommer Marcus Birro till Norrtälje för att prata om missbruk, alkohol och en hel del annat.

Utgångspunkten är hans roman ”Flyktsoda” som kom ut för ett par år sedan.

Den handlar om alkoholism. Men jag har också två monologer och dikter som jag har plockat ur.

Han började dricka när han var 17, 18 år. Och blev fast direkt.

Det var helt fantastiskt, jag blev någon, kände mig lätt som en fjäder, jag tyckte att det var det bästa som fanns.

Hur ersatte du den känslan när du slutade dricka?

 Jag började träna, gick ner 20 kilo och sökte efter bilden av vem jag tyckte att jag var. Man ska inte underskatta fåfängan, att man går ner i vikt och tränar. Det är både en andlig och en fysisk resa.

Nu har han upptäckt hur underbart det alldeles vanliga livet kan vara.

 Jag älskar vardagen. Den är fantastisk.

Förlorat barn

I boken ”Svarta vykort en bok om tröst”, som kom ut förra året, skriver han om sorgen efter att ha förlorat två för tidigt födda barn. I boken riktar han också vass kritik mot sjukvården som han upplevde som okänslig.

Nu blir ”Svarta vykort” teater med premiär på Teater Giljotin i Stockholm den 24 november. Den ska sedan på turné till Eskilstuna och Norrköping, där Marcus Birro bor.

 Boken ingår som rekvi­s­ita i pjäsen. Huvudrollen är en läkare som förlorar en anhörig i cancer. Tanken är att fortsätta kritiken, men med en mer utsträckt hand.

Marcus Birro beskriver brister i allt från telefonsamtal som inte kopplades fram till handfallenhet inför djupt mänskliga upplevelser.

 Det var skandalöst hur uselt bemötta vi blev. Jag trodde att vår historia var sorglig, men unik. När jag skrev om det upptäckte jag att det är massor av männi­skor som råkat ut för samma sak.

Väntar barn igen

Nu väntar Marcus Birro och hans sambo Jonna Vanhatalo barn igen.

 Jonna är sängliggande och gravid i vecka 26, vi har kommit längre än de tidigare gångerna. Jag tar en dag i tag­et, det finns inga garantier.

Jag är väldigt stolt över oss, att vi vågar göra det här. Det är nästan dumdristigt, men längtan är starkare, kärleken är starkare. Det ger hopp.

Marcus Birro skriver om svåra, personliga händelser i sina texter. Men det är inte privat, säger han.

 Det är tuffa grejor, men inte privat, det berör många. Det finns 300 000 ofrivilligt barnlösa, om jag kan sätta ord på de känslorna ser jag inte varför jag inte skulle göra det.

Ju svårare det är desto viktigare att sätta ord på det, då kan man sörja, då kan man komma igenom.

Tidigare i höst hamnade Marcus Birro i en het debatt när han kritiserade Katrin Zytomierskas kommentarer till ”Idol”-deltagare. Han ville ha en diskussion om tonläget i medierna, hamnade i hetluften och stängde ner sin blogg efter att ha fått obehagliga inlägg.

 Det var vedervärdiga saker. Jag öppnade den igen efter tre veckor, men utan kommentatorsfunktionen.

I efterhand tycker han inte att det blev någon vettig diskussion.

 Det var ingen bra debatt. Men jag tycker fortfarande att det hade varit kul om man hade kunnat lyfta samtalet i det offentliga rummet.

”Vi harhjärtade har också rätt till en röst”, skriver Marcus Birro i sin blogg. Men han framstår knappast som harhjärtad, snarare frispråkig.

 Jag står för vad jag tycker, jag tror på författaren som debattör. Men jag har nog ett klenare hjärta än folk tror.

En glad bok

Marcus Birro har mycket på gång just nu. Han har just avslutat en ny roman, ”Att leva och dö som Joe Strummer”. En ljus bok, den första glada bok han skrivit, säger han.

Dessutom kommenterar han och skriver om italiensk fotboll, som han älskar. Och i december dyker han upp som tävlande i ”På spåret” tillsammans med Tina Ahlin.

 Jag har kollat på det i 20 år. Det är klart att man har drömt om att sitta där själv.

Mer läsning

Annons