Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kvaliteten är avgörande

Sverige är ett rikt land. Vi har råd att hjälpa och bistå fattiga människor i fattiga länder.
Därför har Sveriges riksdag lagt fast att Sverige skall lägga pengar på bistånd. Riksdagen har till och med beslutat att biståndets storlek skall vara kopplat till bruttonationalprodukten. Minst en procent skall gå till bistånd.

Det här så kallade enprocentsmålet har flera fördelar. Med ett tydligt mål kan man kan slå fast om målet är nått eller inte. Enprocentsmålet gör det också svårare att skära i biståndet när det blir lågkonjunktur, och finansministern letar besparingar.
Men enprocentsmålet har också nackdelar. Eftersom målet är att göra slut på en viss summa pengar är risken stor för slöseri, inte minst när tillväxten i ekonomin är stor och biståndspengarna växer snabbt. Risken är också stor för att pengarna hamnar hos mellanhänder, byråkrater och korrupta politiker i stället för hos de fattiga.

Moderaterna, med biståndsminister Gunilla Carlsson i spetsen, vill ta bort enprocentsmålet. Hon menar att detta mål står i vägen för en effektiv biståndspolitik, eftersom det är så strikta regler för vad som får kallas bistånd. Bland annat pekar hon på att biståndspengar inte kan användas till svensk forskning om smittsamma sjukdomar som främst drabba världens fattiga.
Istället vill moderaterna ha ett golv för biståndet på 0,7 procent. För de pengar som anslås utöver detta, hur mycket anger inte Gunilla Carlsson, skall Sverige kunna välja sådant som inte uppfyller OECD:s biståndskommittés villkor för bistånd.

Moderaternas förslag har fått mött massiv kritik. Vissa menar att det är ett svek mot världens fattiga, andra att det är ett sätt att smygvägen försöka minska biståndet.
Kommentarerna visar hur enkelspårig debatten tyvärr är vad gäller biståndet. För många debattörer är kvantitet det enda som gäller. Ju mer bistånd, ju fler fattiga får hjälp.
Men så är det inte. Biståndspengar som slösas bort är lika illa som inga pengar alls. Därför är det viktigare att biståndet är effektivt än att det har en viss storlek.
Därför är moderaternas förslag inte heller bra. De lägger också fast ett mål, men på 0,7 procent av bruttonationalprodukten istället för en procent.
Regeringen och Gunilla Carlsson har gjort ett stort arbete för att förbättra kvaliteten i det svenska biståndet, till exempel genom att satsa på färre biståndsländer. Den typen av förändringar måste Sverige fortsätta med, liksom att förbättra uppföljningen av biståndsprojekten. Och det är diskussionen om hur kvaliteten skall förbättras som Gunilla Carlsson borde föra. Att diskutera procentsatser gör bara att enprocentsfundamentalisterna låser sig, och förhindrar en mer konstruktiv diskussion om hur biståndet skall bli bättre.

Annons

Mer läsning

Annons