Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Inga Nobelpristagare frodas i vuxendagis

Annons

Den rådande lågkonjunkturen på arbetsmarknaden betyder alltid en sak för den svenska högskolan högkonjunktur. I går tillkännagavs nobelpristagarna i fysiologi och inte helt oväntat var det ingen svensk som fick priset trots att antalet högskoleplatser de senaste åren har utökats dramatiskt och aktuellt just nu är att man på många håll, har svårt att fylla sina platser trots den rådande ekonomiska lågkonjunkturen. Att arbetsmarknaden inte har behov av alla dessa så kallade akademiker är ett synnerligen uppenbart faktum. Arbetsförmedlingen förmedlar ytterst få jobb, men står mer än vanligt handfallna inför invasionen av arbetslösa akademiker.

Samtidigt sjunker kvaliteten på många utbildningar. På högskolorna klagas det över att man måste lära studenterna sådant som de rimligen borde ha tillägnat sig på gymnasiet. Detta är en helt logisk följd av att det är mycket lätt att ta sig in på en högskoleutbildning. Konkurrensen är ofta noll, även på svåra utbildningar som tills nyligen hade ganska hög status. På många utbildningar står man inför valet att sänka kraven för godkänt eller underkänna studenter i mycket stor skala. Det senare alternativet undergräver finansieringen.

Många av de ”experter” i socialantropologi, antik historia och genusvetenskap som universiteten spottar ut drar slutsatsen att de kommer att få sin försörjning antingen via bidrag eller genom offentligt finansierade projekt, åtminstone om de ska arbeta inom sina respektive områden. Lägre skatter och färre politiskt styrda projekt ter sig därmed oattraktivt. I sin inte alltför upptagna tillvaro utgör akademikerna också utmärkt fotfolk i allt från högskolevänster till SSU.

Dessutom frodas en allmän inställning om att i egenskap av akademiker med examen hävdat sin rätt att leva på bidrag i stället för att söka så kallade ”lågstatusjobb”. Högskoleutbildade med studieskulder på flera hundra tusen kronor arbetar inte gärna som kassapersonal.

Bland så mycket annat som borde göras på det här området framstår åtgärden att skära ner antalet högskoleplatser som självklar. Kvalitet bör gå före kvantitet och större hänsyn måste tas till arbetsmarknadens behov. Att låta studenterna finansiera sina egna studier är i sig inte en orimlig tanke, det råkar bara vara helt ogenomförbart i Sverige, där utbildning ses som en fri nyttighet. Däremot borde man överväga att införa symboliska avgifter som skulle användas till att höja utbildningens kvalitet. Detta skulle uppmuntra till att se högskoleutbildningen som något som syftar till arbete och inkomster, inte som ett vuxendagis. Där frodas nämligen inga Nobelpristagare.

Mer läsning

Annons