Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Både proffs och amatörer

Annons

Det drar ihop sig till en alltmer intensiv och förhoppningsvis också bred debatt om kulturpolitiken. Bakgrunden är den kulturpolitiska utredning som, med enmansutredare Eva Swartz-Grimaldi, nu närmar sig sitt slut. Redan ”slipas” knivarna för även om utredningen inte har i uppdrag att skära så har den heller inte några nya pengar att fördela.

Det som hittills främst framkommit från utredningsarbetet är att man tittar på möjligheterna att ge kommuner och landsting/regioner friare händer med de statliga anslagen. Det är en högst rimlig åtgärd i sann självstyrelseanda. Vem vet väl bättre vilken inriktning det lokala och regionala kulturlivet ska ha än de lokalt verksamma politikerna. Ja, utöver medborgarna själva då förstås. Men de är ju också närmre ett lokalt och regionalt beslutsfattande.

Så även om detta upprör Svenska Dagbladets Lars Ring, är utredningen helt klart på rätt väg. Ring skriver nämligen i sin tidning om ”oerfarna tillfällighetspolitiker” som under ”korta mandatperioder” skulle få slutlig makt över bidragen till kulturen. För de nuvarande kulturpolitikerna i kommuner och landsting är precis lika erfarna som sina motsvarigheter på riksplanet. Sak samma med mandatperioderna, de är exakt lika långa.

En annan ständigt aktuell stridsfråga i kulturdebatten är fördelningen mellan proffs och amatörer. Framför allt de som har anknytning till olika institutioner slåss här för sin framtid. Strukturkramare kallas dessa av centerns främste kulturpolitiker, Anders Åkesson. En liknande syn har Monica Stolpe-Nordin från Studieförbundet Vuxenskolan.

Det är bara att instämma. Till med i Stolpe-Nordins ord när hon efter ett möte med kulturutredaren förklarar att ”högljudda särintressen” inte får ”cementera” dagens kulturpolitik. Också när hon istället vill se en modern kulturpolitik ”som bygger på principen ’av och med’ och inte ’för och om’”.

Vi behöver naturligtvis både och. Både amatörer och proffs. Kultur får inte ”bara” vara att konsumera och bli omskriven. Det är ingen ”mänsklig rättighet” att kunna leva på sitt kulturarbete.

Därmed inte sagt att det med välbehövligt ökade resurser till kultursektorn inte vore önskvärt med fler hel- eller halvprofessionella kulturarbetare. Tvärtom. Däremot måste mycket av överbyggnaden, administrationen och institutionaliseringen motverkas och om möjligt brytas upp.

I en intervju önskar sig Eva Swartz-Grimaldi en enad röst från kulturen, ett ”kulturens riksförbund”. Det är vare sig realistiskt eller önskvärt. För är det inte just mångfalden i röster, aktiviteter och företrädare som ger kulturen dess särskilda värde?

Mer läsning

Annons