Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Sofi Piehls krönika: Vad är det som döljer sig bortom allt prat om vädret?

Annons

Vädret, det är väl det jag borde skriva om. Så annorlunda som det är. Men har ingen lust. Trots att det är sig olikt är det ändå neutralt. Ett ämne som går att fylla ut pratet med utan att det vare sig stör eller berör. Det passar flertalet men inte mig.

Undrar faktiskt vart vi är på väg, vi svenskar? In i tystnadens dimma? Enskilda vakuum där var och en brottas med sitt. Där locket ligger på tills det plötsligt en dag smäller. Och då är det för sent.

Då finns ingen återvändo, bara tårar och en allt större tystnad för den som blev kvar.

De flesta lever som om de tronar på en stor hemlighet och ändå handlar det inte om annat än det som ingår i livet.

Beror det på detta vardagliga välmående? Att du och jag och alla andra förväntar oss av varandra att vi bara är där, som normala människor utan att på något sätt sticka ut?

Varför är det så farligt att visa blottor och brister? Varför måste vi hålla igen den dag det sprudlar och vi känner att vi vill basunera ut: Jag är bäst?

Beror det på detta vardagliga välmående? Att du och jag och alla andra förväntar oss av varandra att vi bara är där, som normala människor utan att på något sätt sticka ut?

Den dag vi känner att vi sticker upp, eller ner, bär vi det inom oss som om ingen annan har med saken att göra.

Kanske en berättar för en annan, en som är nära, kanske förenad med ett äktenskap, eller ett syskonskap. Men jag, som tänker som bara jag gör, undrar varför man inte låter allt skvalpa över på alla.

Varför inte sprida både glädjebud och sorgebud så att de kan bäras av så många som möjligt.

Det borde bli lättare då, livet. Men när jag säger det möts jag alltid av ett förakt. Av människor som tycker att tystnaden ska bo i finrummen. Att den öppenhet jag förespråkar står för okänslighet. Att jag borde begripa vad som passar sig och vad som inte passar sig att säga i det offentliga rummet.

Då ska jag villigt erkänna att det måste fattas några hjärn- eller hjärtceller hos mig, för jag begriper det inte.

Varför det ska betraktas som fint och rätt att tiga ihjäl allt som skulle behöva stötas och blötas tills det blev till obetydligt stoft i stället för att sparas i slutet rum tills det växer till bölder.

Förstår ni vad denna spalt handlar om?

Gå ut och fråga den ni möter:

”Hur det står till?”

Och när han, eller hon, svarar:

”Det är bra, vilket väder vi har!”

En tid senare får ni höra på omvägar om hans son och hennes dotter. För att inte tala om partnern, och till slut om personen själv, den ni mötte, som en dag gick ut i skogen och försvann.

Då kan ni ta er en funderare över allt detta som varken ni eller så särskilt många andra dryftar, denna ovanligt milda vinter.

Sofi Piehl