Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Så mycket oro i onödan

Sofi Piehl tycker att vi oroar oss för mycket.

Annons

Så mycket oro i onödan.

Tänker nu i första hand på grundvattnet. Vilket tjat om att det var på väg att försvinna. Det var nästan så man såg Roslagens grönska förbytt till ökenlandskap. Stäng kranen, diska inte, vattna inte blommorna, låt bli att duscha! Nu, några månader senare, ligger halva Roslagen under vatten.

Nu kan vi börja oroa oss för det i stället. Vad ska vi göra? Pumpa ut vattnet i Östersjön som ändå stiger på grund av issmältningen vid polerna. Det ska vi också oroa oss för. Stackars isbjörnar som driver omkring på små smältande isflak.

Björnar kan vi också oroa oss för. Endera för att de dör ut eller också för att de blir så många att de finns överallt. Då törs vi inte gå i skogarna och plocka svamp och blåbär. Där har vi ju redan vargen att oroa oss för. Endera för att den ska äta upp ens hund eller för att vargens mänskliga vänner ska gå till attack, eftersom både man själv och ens hund stör varglivet i skogen. Eller så kan man oroa sig för vargens skull och hoppas innerligt att ingen råkar skjuta eller köra ihjäl den.

Sofi Piehl.

I trafiken har man alltid anledning till oro. Så mycket olyckor. Det vet jag som numera pendlar till Stockholm för att vara barnvakt. Det räcker med 0,2 millimeter regn i morgonrusning så kan folk inte låta bli att köra på varandra. Oroar mig för det kaos som kommer att bli när första halkan slår till. Då blir jag väl sittande i bilen medan barnet som ska passas förblir opassat.

Är man i närheten av barn har man all anledning att oroa sig för i stort sett allting. Är de små kan de sätta vad som helst i halsen, ser man en kaffekopp kan man vara säker på att den lurar över möjligheterna att välta ut sig över barnet. Så fort barnet blir lite större kan det klättra upp och ramla ner och springa bort och komma bort och rätt vad det är så är de tonåringar och har man inte oroat sig förr är det verkligen dags då.

Därtill kan man alltid oroa sig för om man ger dem rätt mat. Man vill inte gärna att de ska äta sånt som är besprutat. Inte heller vill man att de sätter tänderna i en gris som haft ett odrägligt liv. Då är det bättre att tillaga en älg som sprungit fritt i skogen. Å andra sidan kan man ju, i det ögonblick man borde trycka av, oroa sig för om man ska träffa mitt i prick eller råka skadeskjuta.

Och då låter man bli att skjuta. Kanske bäst att genomföra när det gäller allt. Låta bli. Lägga sig ner under täcket och vänta på den befriande döden.

Sen ska det väl ändå vara slut på all oro.

Sofi Piehl

Mer läsning

Annons