Annons
Vidare till norrteljetidning.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Richard Böhme: I julgranen hänger vår historia

Så här i jultider hamnar plötsligt en av våra mest talrika växter i det allmänna blickfånget, granen. Förutom att vara Medelpads landskapsblomma, och, rent botaniskt, en relativ nykomling så är den också den mest centrala julprydnaden. Många beger sig nu ut till blomsterhallar och stormarknader, medan andra helt enkelt hugger sig den själva. För vissa blir inhämtandet av granen en egen ceremoni, en liten högtid i sig, och många har strikta regler om vilken dag den ska införskaffas och när den ska resas och kläs.

Som symbol är den, ganska bokstavligt, mångfacetterad. Den rymmer spår av en lång historia, både i sig själv och i alla de små prydnaderna. Julgranen har också den egenheten att fastän de allra flesta är mycket likartade så finns det inte två som är helt lika. Precis som traditionen har präglats av historiens gång så präglar också varje familj sin egen gran.

Att smycka med träd till fest och högtid går mycket långt tillbaka. Denna sed märks annars kanske tydligast vid midsommar, men också vid studentfirandet pryds många portar med björkris. På vintern är man utelämnad åt barrträden, vars ris dessutom enligt folktron var ett motmedel mot allsköns oknytt och onda andar.

Julgranen i dess moderna form, dekorerad och rest inomhus härstammar från Tyskland och slog igen ordentligt först under 1800-talet, men att pynta med lite mer rustika granruskor har vi gjort betydligt längre.

Vissa har till och med sett band tillbaka till midvinterblotet och de hedniska offerlundarna, och nog hänger det ändå en och annan gris i granen, om än i pepparkaksformat.

Vad julgranen och dess prydnader egentligen symboliserar har det skrivits hyllmeter av etnologiska avhandlingar om.

Vissa har till och med sett band tillbaka till midvinterblotet och de hedniska offerlundarna, och nog hänger det ändå en och annan gris i granen, om än i pepparkaksformat.

Också de rent estetiska associationerna är tvetydiga. I sitt rätta sammanhang, i julfirandets centrum, skulle nog många anse julgranen som något nästan rörande vackert. Att å andra sidan beskylla någon att se ut som en julgran, är ett tydligt underkännande av vederbörandes stilkänsla. Det tyder på ett smaklöst överdåd, ett oblygt skyltande med grannlåt.

Men så kan också det som är smaklöst i ett sammanhang vara det fullständigt passande i ett annat, speciellt som julen om något är just överdådets högtid. För om något ska digna av utsmyckning så är det väl just en julgran, precis som julbordet ska digna av läckerheter.

Denna, till synes, vilda njutningslystnad och omättliga färgprakt, kan idag verka smått överdriven. Båda är dock en rest från en tid där vardagen var väsentligt mer sparsmakad än vad den är nuförtiden.

Likväl känner fortfarande många behovet av att lysa upp den grå vardagen med lite högtidlig glans, och julgranen lyser mest av allt.

Så där står den, förhoppningsvis grön och grann. I den hänger kristendomens änglar och folktrons tomtar, hemgjorda smällkarameller och impulsköpt krimskrams. I toppen lyser kanske Betlehems stjärna och barren jagar vättarna på flykten. Traditioner är inte statiska, de är levande och byggs på efter hand. Men kärnan, att låta högtiden lysa upp den grå vardagen, den finnes frisk dock kvar.