Annons
Vidare till norrteljetidning.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Richard Böhme: Corbyns velighet väcker judisk oro

Den 12 december går Storbritannien till valurnorna för att bestämma vilka som ska få inta de gröna bänkarna i Westminsterpalatset. Den fråga som överskuggar alla andra är förstås Brexit. Allestädes närvarande sedan folkomröstningen 2016 vägrar den släppa taget om Storbritannien, som en jättebläckfisk, som en brittisk skribent uttryckte det. Att frågan slår en mycket djup kil mellan anhängare och motståndare avspeglas naturligtvis bland de politiska partierna. Från de hårdföra "Brexitörerna” i UKIP och Brexitpartiet till de trofasta EU-vurmarna i Liberaldemokraterna.

Men alla partier är inte lika samstämmiga. Inom Labourpartiet råder långt ifrån någon konsensus. Detta märks tydligt när man nu ändrar kampanjstrategi, två veckor innan valet. Även fast majoriteten av partiets mer högprofilerade företrädare är motståndare till Brexit, kan den nya strategin närmast beskrivas som en friarfärd för att uppvakta Brexitvänliga väljare och det är partiledaren Jeremy Corbyn som leder den.

Corbyn själv intar den smått unika ställningen att helt enkelt inte ta någon ställning. Labours förslag är att man ska hålla en till folkomröstning, där alternativen är ett nytt, Labourframförhandlat utträdesavtal, eller att stanna i EU. Istället för att ta ställning i efterkrigstidens största fråga försöker han ikläda sig rollen som en opartisk domare. Det går sådär.

Det skulle vara en hård start för vem som helst att bemöta anklagelser om att landets överrabbin sagt att ”antisemitismens gift har slagit rot” i ens parti.

Corbyns ledarskap hör nämligen till det som väljare ofta ifrågasätter när Labourvalarbetare är ute och knackar dörr. Trots det är det tänkt att partiledaren ska bli ännu mer synlig, för att väljarna ska få en bättre bild av honom, kan tänka.

Om det var planen inför den intervju han gjorde i tisdags, gick den inte riktigt i lås.

Det skulle vara en hård start för vem som helst att bemöta anklagelser om att landets överrabbin sagt att ”antisemitismens gift har slagit rot” i ens parti. Särskilt om ditt parti just nu utreds av den brittiska Kommissionen för Jämlikhet och Mänskliga Rättigheter, något som endast det högerextrema Brittiska Nationalistpartiet har blivit förut.

En hård start för vem som helst, och man kan fråga sig om inte vem som helst skulle hanterat den bättre.

När han blev konfronterad med flera exempel på antisemitiska utfall från Labourföreträdare som knappt blivit tillrättavisade, trippade Corbyn oroväckande kring svaren och klamrade sig fast vid talepunkter som långt ifrån alltid var relevanta. Hela intervjun fortsatte i samma katastrofala stil (man vet att det gått dåligt när motståndarna, Torypartiet, länkar till hela intervjun på sin Facebooksida). Han var blev svaret skyldig om hur han skulle finansiera sina politiska förslag och han kunde inte svara på huruvida han skulle eliminera en IS-ledare om han fick chansen.

Den verkliga antiklimaxen inträffa dock när han pressades om antisemitismen inom Labourpartiet. Fyra gånger frågade programledaren Corbyn om han ville be Storbritanniens judar om ursäkt och fyra gånger svarade Corbyn på helt andra frågor. Till sist gav programledaren upp och gick över till nästa punkt med orden ”folk får dra sina egna slutsatser”. Det har de nog också gjort.