Annons
Vidare till norrteljetidning.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Reidar Carlsson: Nya M-KD-vurmen för kärnkraft är bara taktik

För några dagar sedan, den 30 december, stängdes kärnkraftsreaktorn Ringhals 2. Om ett år kommer systerreaktorn Ringhals 1 att stängas.

Stängningarna görs på affärsmässiga grunder. Vattenfall, som är majoritetsägare till Ringhals, ser ingen lönsamhet i att driva reaktorerna vidare – de är gamla och slitna och måste rustas upp för mångmiljardbelopp för att klara de nya säkerhetskraven efter Fukushimaolyckan.

Trots det stödde Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna före jul ett SD-förslag om att driva Ringhals 1 och 2 vidare. Det visar hur oseriös dessa partiers energipolitik är i dag. För hur har de tänkt sig att tvinga Vattenfall att göra något företaget inte vill? Genom en lag? Genom miljarder i statssubventioner?

Kärnkraften var under många år en stor konfliktfråga i svensk politik, inte minst mellan de borgerliga partierna. Det här ändrades i och med alliansens energiuppgörelse 2009. Där lades fast att nya kärnkraftsreaktorer skulle få byggas, men utan statliga subventioner. Samtidigt gjordes stora satsningar på förnybar energi.

Den här omsvängningen beror inte på omsorg om svensk industri eller om klimatet. Den är i stället rent taktik.

Den här uppgörelsen låg sedan till grund för den blocköverskridande energiuppgörelse som gjordes 2016 mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Moderaterna, Kristdemokraterna och Centerpartiet. Där sattes målet om ett helt förnybart energisystem, med 100 procent förnybar energiproduktion 2040. Tanken var att ge svenskt näringsliv och svenska energiföretag den långsiktighet på energiområdet som de alltid efterfrågat.

Trots det hoppade Moderaterna och Kristdemokraterna av uppgörelsen för ett par veckor sedan. Det var inte överraskande. KD-ledaren Ebba Busch Thor började i valrörelsen 2018 prata om hur viktig kärnkraften var och att det var slöseri att stänga ner Ringhals 1 och 2. Partiets valframgång gjorde att Moderaterna i EU-valrörelsen våren 2019 också började prata om kärnkraft, och att målet "förnybar energiproduktion 2040" skulle ändras till "fossilfri energiproduktion 2040".

Men detta hade med stor säkerhet inte räckt för Moderaterna och Kristdemokraterna.

Den här omsvängningen beror inte på omsorg om svensk industri eller om klimatet. Den är i stället rent taktik. Moderaterna och Kristdemokraterna tror att vurm för kärnkraft skall locka röster från Sverigedemokraterna. Dessutom vill dagens M- och KD-ledningar, av taktiska skäl, ha så få överenskommelser som möjligt med Socialdemokraterna.

Om det bara hade handlat om att ändra "förnybar" till "fossilfri" i energiöverenskommelsen borde det inte ha varit något problem för Miljöpartiet, Socialdemokraterna och Centerpartiet att gå med på förändringen. Nya kärnkraftverk är olönsamma, vilket gör att inga energibolag vill bygga nya kärnkraftverk i Sverige utan stora statliga subventioner. Förändringen hade därför på sin höjd gjort att några av de yngsta kärnkraftsreaktorerna hade kunnat drivas vidare ytterligare några få år. (Man får komma ihåg att 2040 är den yngsta svenska kärnkraftsreaktorn 55 år.)

Men detta hade med stor säkerhet inte räckt för Moderaterna och Kristdemokraterna. För dem har en ohämmad satsning på kärnkraft, oavsett ekonomiska kostnader, blivit ett sätt att locka SD-röster och profilera sig gentemot S-MP-regeringen.