Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Reidar Carlsson: Låt inte Ylva Johansson få EU-ansvar för jobben

Annons

I höst skall en ny EU-kommission tillträda. Den mäktiga ordföranden är redan vald: Ursula von der Leyen, tysk kristdemokrat. Men övriga ledamöter, en från varje medlemsland, återstår för EU-parlamentet att välja.

Anmäl text- och faktafel

Sverige har haft tre EU-kommissionärer: Anita Gradin (S) (1995-1999), Margot Wallström (S) (1999-2010) och Cecilia Malmström (L) (2010-2019). Ser man till partiernas storlek i riksdagen borde av rättviseskäl nästa svenska kommissionär komma från något annat parti, i första hand Moderaterna.

Men så blir det inte. Socialdemokraterna släpper aldrig maktpositioner frivilligt och statsminister Stefan Löfven har därför antagligen inte en sekund övervägt att låta någon annan än en socialdemokrat bli EU-kommissionär. Annars vore till exempel Lena Ek (C) lämplig med sin bakgrund som EU-parlamentariker och miljöminister.

Ett problem för Stefan Löfven är att socialdemokratin i dag har få erfarna EU-politiker. Ingen av de S-politiker som har suttit i EU-parlamentet de senaste åren är till exempel lämplig som kommissionär.

Flera av hennes reformer har dock blivit fiaskon

Till sist fastnade dock Stefan Löfven för arbetsmarknadsminister Ylva Johansson. Hon har liten erfarenhet av EU-arbete, men har suttit länge i regeringen. Flera av hennes reformer har dock blivit fiaskon, till exempel traineejobben, som bara blev några få hundra i stället för utlovade 32 000, och att Sverige i dag är längre från S-löftet om lägst arbetslöshet inom EU än 2013 när löftet gavs.

Sett till detta vore det en katastrof för EU om Ylva Johansson fick ansvar för frågor som sysselsättning och arbetsmarknad som kommissionär. Å andra sidan skulle hon då kanske kunna förhindra att EU får mer makt på dessa områden genom den så kallade sociala pelare som Stefan Löfven har bidragit till att skapa. Det är oförståeligt att Stefan Löfven på detta sätt har öppnat för att ge EU mer makt över svensk arbetsmarknad, till exempel vad gäller kollektivavtal och lönebildning.

Det blir också intressant att se vem som blir ny arbetsmarknadsminister. Januariavtalet innebär en mycket stor förändring av S-MP-regeringens politik på detta område. Den nya arbetsmarknadsministern skall därför göra om Arbetsförmedlingen i grunden, förändra arbetslöshetsförsäkringen och se till att Las (lagen om anställningsskydd) får fler undantag från turordningsreglerna. Ministern skall också lösa dagens problem med kompetensutvisningar.

Partiet har inte råd att bråka alltför mycket med facket.

Det är därför knappast lämpligt att någon från LO på denna post. Å andra sidan måste den nya arbetsmarknadsministern hålla facket på ganska gott humör; partiet har inte råd att bråka alltför mycket med facket. Mycket talar därför för att den nya ministern hämtas från facket, men inte från LO. Eller så går uppdraget till någon av dem som redan sitter i regeringen, som Ardalan Shekarabi, Tomas Eneroth eller Annika Strandhäll.

En möjlighet är en "opolitisk" minister, för att markera att Socialdemokraterna inte tror på reformerna i januariavtalet, men ändå tänker låta genomföra dem. Men det är mycket osannolikt. På samma sätt som när det gäller EU-kommissionär kommer maktpartiet Socialdemokraterna inte frivilligt att släppa ifrån sig någon maktposition.