Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Reidar Carlsson: Har verkligen KD samma mål som SD?

Annons

Januariavtalet var en kompromiss. Avtalet var ett sätt att lösa det mycket komplicerade läget i riksdagen efter valet, där inget av de traditionella blocken hade majoritet, och en alliansregering skulle bli helt beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd för att kunna regera.

Januariavtalet var alltså inte, som allianssamarbetet var, ett samarbete mellan fyra partier med en gemensam syn på vad som behövs för att lösa Sveriges problem. Detta märks väldigt tydligt i avtalet. Punkterna spretar åt olika håll, där till exempel åtgärder som gör att fler skall komma i arbete, som utvidgat rut-avdrag och ingångsavdrag, blandas med åtgärder för att fler skall kunna vara lediga, som utvecklingsår och familjevecka.

Den här bristen på gemensam viljeinriktning i januariavtalet kritiserar Moderaterna och Kristdemokraterna ofta och gärna. KD-ledaren Ebba Busch Thor gjorde det gång på gång i onsdagens partiledardebatt i riksdagen, och menade att alla partier borde fråga sig "Vad behöver Sverige" i stället för "Vad behöver våra partier för att hålla sams", som hon tyckte att partierna bakom januariavtalet gör.

Hon har en poäng. Visst hade det varit bättre om regeringens politik och budget hade genomsyrats av en politisk riktning. Men Ebba Busch Thor bortser från att det inte fanns någon majoritet i riksdagen för en sådan regeringspolitik. Eller menar hon att Sverigedemokraterna i stort sett har samma politiska mål som allianspartierna? Det är bara att hoppas att hon inte gör det, även om man ibland kan undra.

Om Jimmie Åkessons bild av Sverige som ett land i totalt kaos vore sann skulle knappast någon vilja bo kvar i detta land

Däremot har Kristdemokraterna, Moderaterna och Sverigedemokraterna i dag ungefär samma kritik mot regeringens politik: invandringen är för stor, kriminaliteten ökar snabbt, staten ger för lite pengar till kommunerna och kärnkraften får inte avvecklas. Skillnaden är att Sverigedemokraterna är mycket hårdare i sin kritik, så hård att svartmålning närmast är en underdrift. Om Jimmie Åkessons bild av Sverige som ett land i totalt kaos vore sann skulle knappast någon vilja bo kvar i detta land, än mindre söka asyl här. Partiets höga opinionssiffror visar dock att det tyvärr fungerar att skrämma väljarna på detta sätt.

Men visst ligger det en del i oppositionspartiernas kritik. Januariavtalet skrevs när Sverige fortfarande hade högkonjunktur. I dagsläget, när konjunkturen viker och kommunernas ekonomiska problem väntas öka kraftigt, hade det varit bättre att öka statsbidragen till kommunerna i stället för att sänka värnskatten eller sänka skatten för pensionärerna så mycket. I vårbudgeten måste därför regeringen, Liberalerna och Centerpartiet vara beredda att skjuta till mer pengar till kommunerna.

Vänsterpartiets många ord om satsning på skola, vård och omsorg i hela landet inte är trovärdig.

Dessa pengar måste också bestå av generella bidrag, inte av de riktade bidrag som Vänsterpartiet såg till att S-MP-regeringen införde under den förra mandatperioden. Sådana bidrag kan ofta de små kommunerna inte söka, vilket gör att orättvisan mellan kommunerna i landet ökar. Precis som C-ledaren Annie Lööf påpekade i ett replikskifte med V-ledaren Jonas Sjöstedt är det ett bra exempel på att Vänsterpartiets många ord om satsning på skola, vård och omsorg i hela landet inte är trovärdig.