Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Reidar Carlsson: Det är inte Annie Lööfs fel att Sverige saknar regering

Annons

Som väntat röstade riksdagen på fredagsmorgonen nej till talman Andreas Norléns förslag att välja S-ledaren Stefan Löfven som statsminister. Nu har talmannen bara två försök till på sig innan det blir ett extraval.

Anmäl text- och faktafel

Förhoppningsvis blir det inget extraval. Det skulle med stor säkerhet inte lösa upp några knutar.

I stället måste nu framför allt Socialdemokraterna och Moderaterna vara beredda på att förändra sina positioner. Centerpartiet och Liberalerna har gjort detta, och som C-ledaren Annie Lööf sade vid sin röstförklaring innan riksdagens omröstning om Stefan Löfven, så är detta den enda stora positionsförändring som gjorts sedan valet.

S-eftergifterna i förhandlingarna var små och vagt formulerade.

För Centerpartiet och Liberalerna var det ett mycket stort steg att öppna för ett S-samarbete och inleda förhandlingar med Stefan Löfven. Det var också förenat med stora risker för en svekdebatt.

Med tanke på hur mycket Stefan Löfven har pratat om blocköverskridande samarbete var det dock lätt att tro att han var beredd till verkliga eftergifter för att få ett samarbete till stånd. Men så var inte fallet. S-eftergifterna i förhandlingarna var små och vagt formulerade. Främsta eftergiften var avskaffandet av värnskatten, vilket var ett krav från Liberalerna. Lika tydliga eftergifter till Centerpartiet saknades helt. Det var därför naturligt att Centerpartiet tackade nej till det socialdemokratiska budet, medan Liberalerna var öppna för att fortsätta förhandla.

Det är mycket svårt att förstå, men beror antagligen på att den mångåriga S-dominansen gjort att många "opolitiska" bedömare ser saker ur ett socialdemokratiskt perspektiv.

Socialdemokraterna tycks vilja starta nya förhandlingar med Liberalerna och Centerpartiet. Inget pekar dock på att S-ledningen kan tänka sig att göra så stora och påtagliga eftergifter gentemot främst Centerpartiet som behövs. Inbjudan om samarbete innebär för Socialdemokraterna bara en inbjudan att stödja S-politik.

Många har givit Centerpartiet skulden för att Sverige ännu inte fått någon regering. Det är mycket svårt att förstå, men beror antagligen på att den mångåriga S-dominansen gjort att många "opolitiska" bedömare ser saker ur ett socialdemokratiskt perspektiv. Socialdemokraterna har ju inte ändrat sin position en millimeter sedan valdagen för att underlätta regeringsbildandet. Det har Centerpartiet gjort. Det är därför helt fel att ge Centerpartiet skulden.

Eftersom riksdagen i onsdags beslutade att anta M-KD-förslaget till statsbudget för 2019 borde det vara naturligt att M-ledaren Ulf Kristersson nu blir talmannens nästa förslag till statsminister.

Inte heller Moderaterna har förändrat sin position, utan har benhårt hållit fast vid att vägra samarbeta med Socialdemokraterna och Miljöpartiet. För att Sverige nu skall få en regering måste därför Socialdemokraterna eller Moderaterna vara beredda att röra på sig. Eftersom riksdagen i onsdags beslutade att anta M-KD-förslaget till statsbudget för 2019 borde det vara naturligt att M-ledaren Ulf Kristersson nu blir talmannens nästa förslag till statsminister.

I dagsläget, när möjligheten till S-L-C-samarbete fallit på grund av Socialdemokraternas bristande kompromissvilja, borde Centerpartiet och Liberalerna vara mer öppna för att släppa fram en M-KD-regering. I så fall måste dock Ulf Kristersson garantera att hans regering inte anpassar sin politik för att få stöd från Sverigedemokraterna, och att han godtar att Centerpartiet och Liberalerna fäller hans regering om man uppfattar att detta ändå äger rum.

Annons