Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ovärdiga krav på utsagor måste bli mer humana

Annons

Måndagens Norrtelje Tidning rapporterade om 18-årige Hanif Nagavi. Han ska nu utvisas efter tre och ett halvt år i Sverige. Detta då det faktum att han just fyllt 18 år innebär att han förlorat sin skyddsstatus som ensamkommande flyktingbarn, och anses därmed sakna skyddsbehov nog för att erhålla uppehållstillstånd. Hans övriga historia om hur hela hans familj är död bedöms inte som nog för att han ska ha skyddsbehov.

Den här nyheten når oss samtidigt som Migrationsverket presenterat att man beräknar att 89 000 flyktingar kommer att söka skydd Sverige i år med anledning av det oroliga läget i världen. Migrationsminister Tobias Billström var efter detta tydlig; Sverige ska stå öppet för de som har ett skyddsbehov. Det är dock här skon klämmer, den svenska bedömningen av vem som har skyddsbehov är nämligen kritiserad.

Bedömningen om en person har skyddsbehov görs av Migrationsverket och om det överklagas görs detta till Migrationsdomstolen. Kvar efter det är själva utvisningen, Europadomstolen, dit Hanifs ombud nu vänt sig, och den informella makten som media har i form av att väcka opinion och på sikt en lagstiftning. Exempelvis har lagen om vad som är särskilt ömmande omständigheter ändrats sedan fallet med den gamla kvinnan Ganna Chyzhevska.

Sverige har flera gånger fällts av Europadomstolen för att man velat utvisa människor till vad som enligt dessa människor är en säker död eller tortyr. Detta strider mot Europakonventionens tortyrförbud. Att Europadomstolen kommer fram till dessa slut är för att de bedömer historierna trovärdiga.

Alltså görs en annan bedömning än vad Migrationsverket gör. Men det är inte bara Europadomstolen som ifrågasätter de svenska metoderna. Sverige har även kritiserats av FN:s tortyrkommitté för att de krav som ställs av Migrationsverket på de asylsökandes utsagor är alldeles för höga, till och med fler gånger än de flesta andra länder. I ett av de fall som varit aktuellt i tortyrkommittén nekades asyl för att familjemedlemmarna inte uppgav samma datum för vilken dag de hade påbörjat flykten från det land där de torterats. Deras berättelse ansågs därmed inte trovärdig.

Detta springer ur att det svenska systemet bygger på att asylansökningar hellre ska avslås än bifallas. Hur väl rimmar det med att samtidigt säga att vi ska vara ett öppet land?

Det är ovärdigt att ett samhälle som hävdar sig vara en hjälpande hand att ha så höga krav för trovärdighetsbedömningar. Samhället, och asylprocessen borde bygga på tillit, och tilltro till människan. Det relevanta borde vara innehållet i den berättelse som ska styrka asylskälen, inte detaljerna i berättelsen om varför rädsla finns. Hur rättssäker är egentligen den svenska asylprocessen?