Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Varför röstar nästan var fjärde på ett främlingsfientligt parti?

Annons

Varför har nästan var femte svensk väljare röstat på ett främlingsfientligt parti? Många ställer sig frågan. Somliga finner svaret i att klassbegreppet städats undan under de senaste decennierna (Göran Therborn och Daniel Suhonen, Katalys). Det ligger mycket i det svaret. Andra pekar på en ingrodd rasism (Kristina Lindquist, Dagens Nyheter).

Anmäl text- och faktafel

Arbetarrörelsen och liberalerna såg för 100 år sedan till att Sverige blev en demokrati. Socialdemokratin byggde välfärdsstaten. Folkhemmet populariserades i uttrycket ”villa, Volvo och vovve”. Men i detta uttryck låg också en hund begraven – om ni klipper gräset, tvättar bilen och går ut med hunden, så sköter vi resten. Här kan fröet till arbetarklassens demobilisering finnas.

Folkhemmet populariserades i uttrycket ”villa, Volvo och vovve”. Men i detta uttryck låg också en hund begraven – om ni klipper gräset, tvättar bilen och går ut med hunden, så sköter vi resten. Här kan fröet till arbetarklassens demobilisering finnas, skriver Rune Karlsson. Foto: Leif R Jansson, TT.

Genom de många kommunsammanslagningarna under efterkrigstiden minskade antalet fritidspolitiker drastiskt. Avståndet mellan väljare och beslutsfattare växte. Vi vande oss vid att staten tog hand om det mesta. Vi fick det hela tiden bättre – tv-kanalerna blev fler och utlandsresorna billigare. Politiken behövde vi inte bry oss om. Den sköttes av andra.

På 1980-talet dök så nyliberalismen upp. Långsamt men effektivt trängde den in i alla delar av samhället. Den vände sig mot allt som kunde kallas kollektivt. Nu handlade det om individen och karriärvägarna. Alla skulle sköta sina egna löneförhandlingar. Facket försvagades. Vad skulle man med det till? Ensam är stark. Sköt dig själv och skit i andra.

New Public Management, utförsäljningar och privatiseringar skulle skänka oss lycka. ”Den enda vägen” skulle få oss att förstå att inget alternativ fanns. Genom pensionssystemet blev vi alla aktieägare. Aktier i tidigare statliga företag lanserades som folkaktier för att Svensson skulle lockas att satsa sina sparade pengar. De borgerliga partierna var pådrivande, men även Socialdemokraterna lät sig förföras av de nya locktonerna. De, som hade kunnat och bort stå emot, förstod inte vart vi var på väg.

Arbetarrörelsens tidigare så viktiga folkbildningsprojekt hade sedan länge somnat in. ABF fanns kvar, men var inte längre det verktyg i arbetarrörelsens kamp för rättvisa, som det en gång varit.

De som levde på sitt kapital gynnades frikostigt av skattelagstiftningen. Skatten på kapitalinkomster var lägre än den på arbete. Fastighetsskatt, förmögenhetsskatt, arvsskatt och gåvoskatt försvann. Ränte-, rot- och rutavdrag omfördelade enorma summor från de fattiga till de rika. Sverige blev ett skatteparadis för de bäst bemedlade. De var ändå inte nöjda utan gömde undan stora summor utomlands för att helt slippa skatta.

Förhållandena på arbetsmarknaden hårdnade. Lönerna steg som aldrig förr för de som tjänade mest. Samtidigt tvingades allt fler att acceptera otrygga anställningar. Skaran av visstids-, projekt- och bemanningsanställda växte. Utan sjukförsäkring, semester och betald pension att se fram emot fanns det skäl att oroa sig för framtiden. De som befann sig längst ner blev fler. Ingen kom till deras hjälp och de drabbade hade skäl att känna sig svikna. Klyftorna ökade samtidigt som klassmedvetandet försvagades.

Allt det som här beskrivits har, i kombination med brist på kunskap, bidragit till att fältet legat fritt för den som utan skrupler velat ”förändra det svenska samhället i grunden”. Taktiken har varit att skrämmas, förvanska sanningen, ljuga om hur verkligheten ser ut, ställa grupper av människor mot varandra och peka ut syndabockar. Tilliten, vårt lands främsta tillgång, är på väg att vittra sönder.

Det ideal som målas upp är ett land som består av enbart ”svenskar”. De som kommer hit ska assimileras och avsäga sig sin tidigare identitet. Ändå kan de aldrig bli ”svenskar” på riktigt och det är oklart, om de verkligen ska få stanna här.

Länder där det fria ordet är starkt begränsat, där mänskliga rättigheter är satta på undantag, där rättsväsendets självständighet är starkt kringskuren, där demokratin hotas av maktfullkomliga ledare – så som i Ungern och Polen – målas upp som ideal.

Är det verkligen så vi vill ha det?

Rune Karlsson, Husinge

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons