Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Omvandlingen till stödparti är provocerande

Eva Bofride skriver om LO:s roll i valet.

Annons

”1,5 miljoner fackliga medlemmar kan göra skillnad, och i valrörelsen 2014 ska LO ha en aktiv roll” konstaterar LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson när han presenterar LO:s första politiska valplattform. LO har alltid varit en stödfunktion för Socialdemokraterna men nu går man hela vägen och iklär sig rollen som politiskt stödparti fullt ut. Det finns dock ett litet problem.

Nästan hälften av LO:s medlemmar röstar inte med de rödgröna utan på något av allianspartierna. För alla dessa kan LO:s omvandling från facklig organisation till politiskt parti bli en aning provocerande när ännu mer resurser som borde användas för fackligt arbete nu ska gå till ren partipolitik.

Varför LO ska lägga sig i frågan om vinster i välfärden och driftsform på företag är oklart men de tre huvudområdena är inte mycket att säga om: ”Full sysselsättning”, ”Ett bättre och tryggare arbetsliv” samt ”En bra och utvecklad välfärd” kan de flesta skriva under på, oavsett hur man röstar. Tyvärr går de konkreta, politiska förslagen från det parti LO är allierat med i motsatt riktning och det är svårt att tro att man kommer att vara tydlig med detta i alla arbetsplatsbesök och telefonsamtal som utlovas till medlemmarna.

”Omsorgen om äldre och barn försämras när resurserna minskar” konstaterar Karl-Petter Thorwaldsson. Och det samma vecka som Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) gått ut med de siffror som borgerliga debattörer sedan länge försökt nå fram med: resurserna har inte minskat, tvärtom.

Ännu mer resurser är också LO:s lösning på de politiska huvudfrågorna: mer investeringar, högre nivåer i a-kassan och höjda statsbidrag till kommuner och landsting. Men ingenting om var man ska hitta pengarna till detta.

Full sysselsättning ska delvis ordnas genom att anställa fler i välfärden. Samtidigt som det parti man stödjer på punkt efter punkt vill göra det svårare, dyrare och krångligare för det privata näringslivet där hittills fyra av fem jobb har skapats.

Huvudargument mot regeringens politik är att den är misslyckad. Eftersom ingen vet exakt vad som påverkar vad eller hur läget skulle ha sett ut utan till exempel sänkt restaurangmoms eller dito arbetsgivaravgift för unga, så blir det mer av tro än vetande. Oavsett om man vill bevisa framgång eller misslyckande.

Men om man kritiserar något för att vara misslyckat är det klädsamt att ha en egen idé. Hittills har det varit väldigt tyst om den saken och inte blir det tydligare när LO ska hänga på tåget. De rödgröna talar hellre om hypotetiska risker och riskkapitalbolag än den stora oro som merparten av de 11 000 företag och 160 000 anställda i privata vård- och omsorgsföretag hyser för framtiden. Tillsammans med alla de som valt ett privat alternativ och är nöjda med det.

Med tanke på all politisk S-propaganda som under åren pumpats ut från LO och nu accelererar till en ren symbios, blir reaktionerna gentemot de företagare som oroas av konsekvenserna av en rödgrön näringslivspolitik självklart totalt orimliga.