Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

NT:s Ellinor Gotby Eriksson står på människans sida – både på jobbet och bussen: ”Jag gillar att ha folk omkring mig”

Hon blev aldrig skådespelare, trots talangen och teaterskolan.
Men kanske har hon fått sitt livs roll.
NT:s reporter Elinor Gotby Eriksson skriver texter som berör och riktar strålkastarljuset mot samhällets orättvisor.

Annons

Varför blir man journalist, egentligen?

Många vet nog knappt själva, trots att de har jobbat i mediebranschen i hela livet.

Andra, som Ellinor Gotby Eriksson, har svaret inom sig:

– Jag skulle nog säga att jag sporras av ansvaret att berätta andra människors historier. Framför allt när det finns missförhållanden i bakgrunden som man kan avslöja eller belysa på något sätt. Det låter ju jätteklyschigt när jag säger det, men det är sant, säger hon.

Varifrån kommer drivkraften, tror du?

– Jag vet inte, men har jag alltid engagerat mig för att motverka ojämlikhet och sociala orättvisor. Jag kan bli alldeles taggad av att förändra människors situation till det bättre och i det här jobbet kan man ju göra skillnad i sådana frågor varje dag, egentligen. Men att jag skulle bli journalist kom jag på ganska sent i livet, säger Ellinor Gotby Eriksson.

Vad var tanken från början då?

– Att jag skulle bli skådespelare. Och det höll jag fast vid rätt länge faktiskt, från femårsåldern tills jag var 19 ungefär. Jag gick teaterlinjen och allt, men sedan rann det ut i sanden. Jag började jobba inom vård- och omsorgsarbeten och läste även psykologi innan jag började plugga till journalist. Och det fanns nog en viss logik i det där, kan jag tycka så här i efterhand.

På vilket sätt, tänker du?

– Psykologin och journalistiken har en del gemensamt på det sättet att man möter människor som delar med sig av sin historia. Och det krävs ju ett ömsesidigt förtroende i sådana situationer, att man lyssnar och visar hänsyn. Ibland kanske man till och med behöver blotta sina egna tankar och känslor, säger Ellinor Gotby Eriksson.

– Vissa gånger är det oundvikligt. Jag minns i höstas när jag mötte två personer vars anhöriga begått självmord och då grät vi alla tre under intervjun. Man blir lika mycket medmänniska i sådana situationer och det är nog en förutsättning att vara det om man ska skildra svåra upplevelser. Vad krävs det mer, som du ser det?

– Vi har pratat på NT om att viktiga texter måste få ta tid. Jag intervjuade en person som blivit våldtagen av kollegor för ett tag sedan till exempel och en sådan artikel går inte att skriva på en timme. Det krävs att man har ro i tankarna, för mig brukar det kunna vara på bussen hem till Stockholm.

Där – på Södermalm – bor Ellinor kvar i sin barndoms kvarter.

– Haha, jag kom inte så långt, kan man säga. Jag är både född, uppväxt och bosatt på Söder. Och på många sätt är jag nog en storstadsperson också. Jag tycker om kollektivtrafik och att ha människor omkring mig. Jag kan till och med gilla när det är trångt på tunnelbanan.

Med tanke på det, hur hamnade du i Norrtälje?

– Det är inte så ologiskt som det låter. Min farmor och farfar har bott i Roslagen till och från hela livet och Norrtälje som stad har alltid gett mig en känsla av lugn. Det är en vacker stad, jag gillar människorna här och framför allt tycker jag om mitt jobb, säger Ellinor Eriksson Gotby som blev fast anställd på NT i januari efter två och ett halvt år som vikarie.

– Förr jobbade jag mycket som frilans och det var också bra, men jobbet får en annan kontext när man har en lokaltidning som bas. Det märks, om inte annat på läsarresponsen, att man är del i ett sammanhang. Jag känner mig som en del av stan, helt enkelt.

Namn: Ellinor Gotby Eriksson.

Ålder: 31.

Bor: Södermalm, Stockholm.

Roll på NT: Allmänreporter med näringslivsansvar, men skriver även krönikor.

Fritidsintressen: Restaurangbesök, böcker och krogliv. ”Men ibland kan jag längta efter ett torp ute i skogen där tystnaden är så kompakt att det bara ringer i öronen. Man kan säga att jag planerar att bli naturmänniska”.