Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Miljön kommer sist

Annons

Det är en osedvanligt varm höstdag. Förmiddagssolen kastar ljus över Yxlan – grannön tvärs över sundet. Där är både berg och mörk barrskog. Mellan granar och tall finns ljusa björkar, lönn och aspar. Löven lyser i gult och orange. Det är så vackert.

Våra roslagsfår beter nere i hagen. Får är vänliga djur som inte har något ont i sinnet. Några sena blåklockor lyser i diket.

Det är lugnt och vilsamt. Blidösundet ligger blankt utan båtar.

Men det duger inte att sitta här och njuta av tystnaden. Ärenden ska uträttas i Norrtälje och jag sätter mig i den gamla bilen. Som är varm och trevlig. Bränsle: Bensin.

Bensin har funnits självklart i vår tillvaro så länge jag kan minnas. Traktorn går på diesel, båten också, gräsklipparen på bensin.

Jag minns hur det såg ut på sjön i somras. Vilka stora båtar i flera våningar och så fort de gick. Kan tänka mig att de drog hur mycket bränsle som helst.

Äsch, solen skiner och jag ska till färjan. Sätter på bilradion. Ett program dit man kan ringa och framföra åsikter av olika slag. En mångordig person är så innerligen trött på all klimatångest. ”Det är bara nys. Det som händer nu är inget som människan har orsakat. Glaciärer har smält förut och stormar har alltid funnits. Istider och tropisk värme har avlöst varandra utan människors påverkan”.

Jaha, så är det bara. Vi ska bara fortsätta och leva som förut…

Framme i Norrsund. Det är i slutet av veckan så det är kö i backen ner till färjeläget i Norrsund. Där står stora och små bilar i en lång rad, byggbilar, en traktor med släp, en timmerbil med otäckt stor last, en buss. Och precis när bommen på färjan ska hissas upp kommer ett par fräsiga motorcyklar med dånande motorer och full rulle.

Bilen framför mig bryr sig inte om att stänga motorn. Det stinker. Ska jag säga något? Det gör jag inte. Det tar ju bara några minuter till. Hm.

Ännu fler bilar i kön vid Köpmanholm. Ska jag stänga av motorn eller tar det bara någon minut innan vi ska rulla vidare? Långa minuter – jag stänger av. Inte han framför. Nu kommer bilkön från Furusundsfärjan. Många bilar. Vroom säger de när de tar sats i backen. Jissus vilken stor lastbil. Det pustar där bak.

Sätter på radion. Rapporter från en enig forskarvärld. Hjälps vi inte åt att minska utsläppen i luften från kol, bensin och olja ligger vi – rika som fattiga - pyrt till. Nej förresten. De riktigt rika klarar sig säkert ett bra tag till.

Blidö, Yxlan och öarna runt oss är endast knappt ett sandkorn i världen. Om ens det. Så det kan väl inte göra så mycket om vi vräker på med utsläpp från både det ena och det andra? För vår luft är ju så hög och klar och vi kan se långt bort mot horisonten.

Men tänk om vi enas om att göra en helomvändning och skickar en tydlig signal om att vi härute är måna om miljön. Att vi avstår från alla onödiga ärenden och utflykter med bil. Att vi inte säljer bort beteshagar och skog till fritidsbostäder med vattentoaletter och pooler. Att en avgift på färjan får gå till miljöfrämjande arbete.

Det blir jobbigt. För mig också som tycker om min gamla bil och gärna gör utflykter runt om i kommunen. Skaffa en elbil då, säger ni överlägset. Det kan jag göra men det kommer ta lång tid. Det blir buss. Och kom inte och säg att kärnkraft är lösningen. Då överlåter vi kallt och cyniskt avfallsproblem och säkerhetsproblem till kommande generationer. Vill vi det?

Världen har krympt och gärdsgårdarna kring Sverige och skärgården kanske inte håller om flyktingarna blir ännu fler. Desperata människor räds inte nationsgränser. Inte heller Östersjöns vågor.

På den smala Furusundsvägen möter jag rader av bilar som förmodligen ska ut och fira helgen ute i skärgården. Många kör betydligt fortare än hastighetsbegränsningen. Det gäller att komma först. Miljön kommer sist.

Jag vet inte hur det blir. Som bekant kommer det oväntade oväntat. Men för säkerhets skull skulle det kännas bra att vi gör så gott vi kan för att rädda miljö och luft även i vår lilla lilla vrå i världen.

Hoppas att det inte är för sent.

Anita Bertilsson, Bruket

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel