Annons
Vidare till norrteljetidning.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Medan jag hjälpte olycksoffret, valde du att fotografera

Artikel 1 av 1
Krock mellan lastbil och buss på E18 23/2
Visa alla artiklar

Angelica Tillaeus satt på bussen som blev påkörd av en lastbil på E18 och deltog i hjälpinsatsen på platsen. I den här debattartikeln kritiserar hon dem som väljer att ta bilder i stället för att hjälpa till.

Jag var på väg ut till mina föräldrar i Rimbo. Redan när busschauffören sa i högtalarna att han skulle bli tvungen att stanna var det något som vred sig i min mage. Man vill inte stå still på motorvägen.

Det spöregnade glassplitter och jag vräktes handlöst mot sätet framför.

Han försvann ut genom framdörrarna för att kolla motorn medan trafiken dundrade förbi i vänsterfilen utan att sakta ner, och sedan bara small det.

LÄS MER: Flera skadade i olycka på E18 - lastbil och buss i krock

Jag hade aldrig kunnat föreställa mig en sådan kraft. Det spöregnade glassplitter och jag vräktes handlöst mot sätet framför. “Chauffören. Han gick ut. Herregud. Herregud, chauffören.” Min första tanke. Jag var säker på att han hade hamnat mellan bussen och vad det nu var som hade kört på oss.

Det hade han inte. Och faktum var att ingen på bussen var illa skadad. Så jag tog mig ut. Lokaliserade. Lastbil i diket. Min buss blev just påkörd av en lastbil. Sprang. Någon alldeles bakom. “Ta det lugnt nu tjejen.” Hytten var mos. “Det kan inte finnas något kvar av föraren. Inte en chans.”

Jag var på väg över räcket. Någon högg tag i mig. “Gå inte ner. Det kan börja brinna.” Jag var säker på att han var död. Det var han inte. Som genom något slags mirakel svarade han oss när vi ropade.

Vi hade tur. Sån ofattbarofattbarofattbar tur. Men genom allt fint som finns att vara tacksam för är det tyvärr en annan känsla som tar över. Olust.

Förstår du att jag, som satt på den där bussen medan du satt trygg i din bil, nu kryper ner i mörkret under lastbilen för att hålla den fastklämda föraren lugn? Det handlar om liv och död, hjälpen är långt borta och för dig finns det ingenting viktigare att göra i den stunden än att ta fram mobilen...?

Nu riktar jag mig till dig - just dig som står lugn med din kamera mitt i kaoset. Det är den mest skrämmande, traumatiska, hjälplösa och utlämnande stunden i mitt liv, och förmodligen även i lastbilschaufförens. Vi möts där i leran och chocken på ett sätt som människor aldrig ska behöva mötas, och du väljer att sälja den stunden till pressen?

Förstår du innebörden av att en tiotals ton tung lastbil i förmodligen runt 80 km/h rammat en stillastående buss? Bussen är i spillror, lastbilen är i spillror och människor är i spillror och du kan inte ens veta om vi lever.

Förstår du att medan du står där, med höjda armar och händer som inte skakar mer än att de lyckas ta en skarp bild, så ställer människor sina egna liv på spel för att gräva sig fram till de där fingrarna de till sist får syn på under alla ton av vasst rykande bråte?

Förstår du att jag, som satt på den där bussen medan du satt trygg i din bil, nu kryper ner i mörkret under lastbilen för att hålla den fastklämda föraren lugn? Det handlar om liv och död, hjälpen är långt borta och för dig finns det ingenting viktigare att göra i den stunden än att ta fram mobilen...?

Spontant ville jag svära åt dig och kalla dig för fula ord när jag såg bilderna, men nu har det gått en vecka och det som finns kvar i mig är nyfikenhet. Hur tänkte du?

Ambulansförbundet föreslog för några år sedan ett fotoförbud vid olyckor. “Otillbörlig olovlig fotografering.” Jag ställer mig hundra procent bakom det förslaget, men jag frågar mig samtidigt - ska det verkligen behövas?

Jag vet inte om du förstår hur kränkt jag kände mig. Jag ville inte bli fotad. Ingen på en olycksplats vill någonsin bli fotad. Om du någon gång finner dig själv i samma situation igen så ber jag dig då att tro på dig själv istället. Anta alltid att någon behöver din hjälp. Anta alltid att just du och just din kompetens behövs. Anta att du kan göra skillnad, och ta aldrig någonsin upp telefonen igen annat än för att ringa 112.

Det är så enkelt att glömma det, men vi är inte mer än en hundradels sekund från döden i varje nytt ögonblick.

Slutligen vill jag rikta ett tack till alla er som faktiskt utan tvekan gjorde allt som stod i er makt. Ni visade mig vilket spontant kurage och vilken sinnesnärvaro och värme det finns i de svåraste av stunder.

Tack till ambulans, brandkår och polis som tog sig till platsen så snabbt att jag inte ens hann undra var ni var. Det har sagts förut men jag måste få säga det igen - ni är hjältar. På riktigt.Tack till personalen på akuten på Norrtälje Sjukhus för ert helt otroliga mottagande och till alla som var inblandade i krishanteringen. Det finns inga jag hellre skulle mötas av i den situationen.

Och till alla er som läser det här - fortsätt att ta hand om varandra, varje dag. Det är så enkelt att glömma det, men vi är inte mer än en hundradels sekund från döden i varje nytt ögonblick.

Läs svaret från chefredaktör Daniel Nordström: Visa alltid olycksoffer hänsyn

LÄS MER: Flera skadade i olycka på E18 - lastbil och buss i krock

LÄS MER: Passagerare på olycksbussen förhörda: "Kände en kraftig smäll"

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel