Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Mästare i novellkonst

NT:s Margaretha Levin Blekastad recenserar Alice Munros Brinnande livet.

Annons

Brinnande livet

Atlas noveller.

Alice Munro

Det har sagts förut och det tål att upprepas. Alice Munro är en mästare i novellkonst. I den nya samlingen Brinnande livet fortsätter hon utforska det Kanada som är hennes litterära värld. Landsbygden, gårdarna, de små städerna. Med till synes enkla medel mejslar hon fram människors smärtpunkter och ringar in de där avgörande ögonblicken, som kanske inte verkade så viktiga i stunden.

I Grus, en av samlingens starkaste berättelser, för en kvinna ordet. Som barn bodde hon vid ett grustag tillsammans med sin mamma, sin syster och mammans nye man. En dag inträffar en katastrof, som plågar henne långt in i vuxen ålder. När hon många år senare får en förklaring på det som hände är den inte dramatisk, enbart solkig och banal. I Corrie skildrar hon en ung kvinna som inleder ett förhållande med en gift man. En gemensam bekant kommer på dem och kräver pengar för att inte avslöja dem. Det hela rullar på i många år tills något händer som ställer utpressningen i en helt ny dager.

Det är så det är hos Alice Munro. Till synes enkla beslut får oanade konsekvenser, slumpen griper in och styr livet i en ny riktning. För första gången publicerar hon också självbiografiskt material i Brinnande livet. Fyra noveller som innehåller mycket av det hon ofta återkommer till. Det ensamma barnet, ett plötsligt dödsfall, en mamma som vill någon annanstans. Alice Munro använder inga stora gester. Tvärtom. Det är i de små, vardagliga stegen hon ringar in sina personer och blottlägger deras tillkortakommanden, drömmar och undanflykter. Hennes noveller rör sig fram och tillbaka, med tillbakablickar och reflektioner, små förskjutningar där nya scener visar sig.

Hennes blick är genomskådande, men aldrig dömande. I grunden finns en varm förståelse, en acceptans av människor precis som de är. Hon riktar samma blick mot sin egen barndom och sin mamma. Nej, mamman var kanske inte någon särskilt trevlig person, det konstaterar hon utan att väja. Och utan att klaga.

Trots avstånden i tid och rum skapar Alice Munro en stark känsla av igenkänning. Av att det är så här vi människor är, vanliga och samtidigt egendomliga. Livet kanske inte blev som hennes personer hoppades. De kämpar på ändå. Trots förluster, sorger och svikna löften. Precis som de flesta av oss.