Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Marcus Åsling: Svenska skogsägare har rätten på sin sida

Annons

Under året har vi sett två viktiga domar där Skogsstyrelsen förlorat. Framför allt innebär domarna att miljöaktivister som arbetar som tjänstemän inte längre har samma frihet att agera som man vill.

Även tjänstemän med ett självpåtaget ideologiskt uppdrag måste förhålla sig till lagen.

I början av året kom domen om fjällnära skogar, en dom som innebär att Skogsstyrelsen gjorde fel som nekade till avverkning i den fjällnära skogen. Skogsstyrelsen tvingades då betala ut 18 miljoner kronor till berörda skogsägare. Ersättningen är uträknad utifrån att markägarna har rätt till samma ersättning som vid en naturreservatsbildning: marknadsvärde plus 25 procent.

Nyligen kom också en viktig dom i Mark och miljödomstolen som kommer begränsa hur artskyddsförordningen tidigare har använts. Skogsstyrelsens tjänstemän har använt förekomsten av tjäder för att stoppa avverkning på 17 hektar i Roslagen. Även lavskrikan har använts för att stoppa avverkning i Hälsingland och bombmurklan av alla arter har använts för att stoppa avverkning i Värmland.

Vardera art är varken hotade eller ovanliga i Sverige. Däremot kan man inte neka till avverkning bara för att en art befinner sig i utkanten av sitt utbredningsområde. Jag är övertygad om att var och en som funderar kring denna fråga landar i samma slutsats: Hur kunde Skogsstyrelsens tjänstemän anse att det är så? Om det nu inte finns ideologiska motiv?

Till Skogsstyrelsens försvar är det naturligtvis inte myndigheten själv som driver en dold agenda. Jag har mycket svårt att se hur en sådan konspiration skulle passera den svenska offentlighetsprincipen. Nej, myndigheten är nog offer av sin tid med nyrekryterade tjänstemän som har ett starkt miljöintresse, säkert också relevant utbildning inom miljöområdet men som saknar en förståelse för eller bakgrund inom skogsproduktion. Det är en ny generation som inte står på två ben, trots att myndigheten ska göra det i sitt arbete. Skogsstyrelsen själv brukar också peka på att det är skogsvårdslagen det är fel på.

Det är mycket möjligt att Skogsstyrelsen har rätt i det, men lite är det nog också så att det är lättare att peka på lagen om man är generaldirektör för att på så sätt slippa hantera en problematik i tjänstemannaledet. Frågan är dessutom hur lätt det är att arbeta med den här frågan så länge som Sverige har en miljöpartist som miljöpolitiskt statsråd.

Skogsstyrelsen måste återupprätta sitt förtroende i produktionsfrågor. Vissa försök görs, exempelvis satsar man drygt en halv miljon kronor i varje län för att främja jobb och tillväxt i skogen. Totalt 9 miljoner kronor. Man har nyligen också belyst problematiken med betesskador i skogen.

Det viktigaste är att myndigheten levererar i den samverkansprocess som i dag sker mellan Skogsstyrelsen, Skogsforsk, branschen och Naturskyddsföreningen.

Fortfarande drar sig skogsägare från att ha kontakt med Skogsstyrelsen av rädsla för att den man talar med inte står på två ben: produktion och miljö. I längden funkar inte det, utan myndigheten måste erkänna att det finns en förtroendeproblematik och agera därefter.