Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Marcus Åsling: Klimatstrejk är att binda ris vid egen rygg

Klimataktivisten Greta Thunberg, 16 år väckte under sommaren frågan om att även vuxna borde gå ut i storstrejk för att strejka för klimatet.

Annons

Från fackföreningsrörelsen har intresset varit svalt, men Thunberg får nu stöd av Christer Thörnqvist, docent i arbetsvetenskap vid Skövde högskola. I en debattartikel i Aftonbladet skriver han: "Klimatstrejker skulle kunna vara ett sätt att fånga upp den nya Greta-generationen på samma sätt som Vietnamaktivister sögs in i det vardagliga fackliga arbetet under 1970-talet".

Thörnqvist vill angripa det som är den moderna fackföreningsrörelsens trovärdighetsproblem: Den negativa medlemstrenden. Att fackföreningsrörelsen tappar medlemmar kan vara det största hotet mot dagens svenska modell. Varför ska arbetsgivare teckna fredsplikt med ett fackförbund som har en minoritet av arbetstagarna med sig?

I längden håller inte en situation där fackföreningsrörelsen tappar medlemmar och samtidigt ges en särställning på arbetsmarknaden. Kvar blir endast radikala medlemmar som inte är representativa för arbetstagarna. Det blir en ond spiral ifall fackföreningsrörelsen inte gör sig verkligt relevant.

Frågan är om politiska strejker utan en tydlig motpart, vilket klimatstrejk onekligen är, ökar intresset för fackligt medlemskap? Det tror docent Thörnqvist. Jag är inte beredd att hålla med. För det första måste man skilja på det radikala 70-talet och dagens 10-tal. Då fick radikala politiska ideologier genomslag och det fanns en kollektivistisk anda i samhället. Dagens politiska klimat genomsyras snarare av en misstro mot politik och politiska institutioner.

Frågan är också vad välfyllda strejkkassor gör för nytta i en tidsanda där stödet för strejker är svagt. Bäst att spara tills dess den verkligen behövs, för strejk är inte populärt.

För den som är omotiverad att gå till jobbet kan klimatstrejk visserligen innebära en gratis semesterdag. Men mer än så är det inte. Allmänheten vill inte ha strejk. Man vill ha ansvarstagande fackförbund som pragmatiskt sätter sig ned med arbetsgivaren och diskuterar lokala frågor i stället för att använda teatraliska överord och gå till strid mot väderkvarnar. Vägen mot relevans är att arbeta lite mer som Unionen och lite mindre som Byggnadsarbetareförbundet.

Man ska jobba, inte stå med händerna i fickorna och lyssna på en gastande ombudsman. Ett okynnesmässigt användande av strejkvapnet riskerar bara att binda ris vid egen rygg för den svenska fackföreningsrörelsen. Politiska strejker har sannolikt än mindre stöd från allmänheten än vad alla dessa överdrivet utannonserade sympatistrejker har när det är avtalsrörelse.