Annons
Vidare till norrteljetidning.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Löfvens allmänna tafflighet är inte en fråga för KU

Vice statsminister är enligt Nationalencyklopedin ”statsministerns ställföreträdare, i flerpartiregering vanligen ledaren för ett annat parti”.

När Stefan Löfven i förra veckan tillbringade några timmar på sjukhus var det dock inte vice statsminister Åsa Romson som var ställföreträdande. Helt på tvären med den modell som innan gällt i Sverige- att vice statsministern varit ställföreträdare. Det är det mesta logiska.

Enligt Regeringsformen ska statsministern utse ett ställföreträdare ”bland statsråden”. Löfvens upplägg är alltså trots sin snurrighet inte i direkt strid med grundlagen. Trots detta anmäls Löfven till Konstitutionsutskottet (KU) av moderaten Jan Ericsson. Ericsson menar att om man inte följer den praxis som finns, då ska man vara tydlig med detta. Stefan Löfven borde alltså ha varit tydlig med att Åsa Romsons titel som vice statsminister inte innebar att hon var ställföreträdande.

Att Löfvens hantering av vice statsminister och ställföreträdare är tafflig är klart. Men bara för att något är taffligt är det inte sak för konstitutionsutskottet att utreda.

Konstitutionsutskottet består av ledamöter från alla partier i riksdagen och ska granska statsrådens tjänsteutövning i ljuset av reglerna i regeringsformen, och i bland utifrån riksdagsordningen sätta ner foten om hur riksdagen ska rösta om olika förslag.

Vid KUs granskning av den rödgröna regeringens första tid vid makten fick Löfven och hans ministrar mer kritik än någon annan regering fått under sin första tid. Det finns alltså skäl för regeringen att kritiseras för att inte ha agerat i enlighet med Regeringsformen, och det är det KU ska ägna sig åt. Inte till plockande av billiga poäng. Till det har oppositionen många andra forum – TV-studior, torgmöten och riksdagens kammaren.

Att KU-anmäla en minister för många goda ting med sig för anmälaren. Det ger mycket medieutrymme för anmälaren själv och det ger dåligt publicitet för det statsråd som anmäls. Dessutom sysselsätts det anmälda statsrådets stab med att hantera just anmälan, i stället för att bedriva faktiskt regeringsarbete. KU kräver in mycket handlingar, det är tidskrävande möten och det måste då beredas till underlag till detta, och inte till propositioner. Det är också ett effektivt sätt att spela ut olika ministrar i en samarbetsregering mot varandra.

Att oppositionen är kringskuren av decemberöverenskommelsen är faktum. Carte blanche i de ekonomiska frågorna lämnar ett smalare utrymme för oppositionsarbete. Men nog finns det sådant utrymme, och det bör tas på bättre sätt än genom tunna KU-anmälningarna. Dels av respekt för KU som institution som ska användas till de flagranta felstegen och dels av respekt för väljarna.

Oppositionens riksdagsledamöter ska driva riktigt oppositionsarbete, inte anmäla lite till KU för att det ska se ut som att man gör något.