Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Starka sånger ur myllan

Ensam med en gitarr och en själsökande närvaro ger Israel Nash Gripka oss av livets essentiella: poesi och rock’n’roll.

Annons
Med nya skivan “Barn doors and concrete floors” har Israel Nash Gripka fått kritiker att räta på ryggarna och skåda drömmande in i spåkulan. På scenkanten under Elimkapellets vitkalkade valv gav Gripka svar på varför. Foto: Bo Åhs

Med ”Barn doors and concrete floor” har Israel Nash Gripka släppt en av årets mest självklara plattor. Tolv sånger som genljuder av den amerikanska myllan. Med en blandning av folk, country, rock och gospel tar denne son av en baptistpastor från Missouri ett stadigt grepp om traditionen och stöper den i en egen självklar form.

”Barn doors and concrete floors” har fått kritiker att räta på ryggarna och skåda drömmande in i spåkulan. Gripkas andra är ett statement och något så ovanligt som en skiva helt utan svaga punkter.

Inspelad i en lada i Catskill mountains, med dörrarna på vid gavel, tycks inspelningen ha fått besök av lyckligt irrande själar. Neil Young sveper förbi i skymningen och Steve Earle småpratar med Bruce Springsteen och Woody Guthrie invid boskapsstängslet.

Jag vet, det låter lite hopplöst, men efter att ha sett Israel Nash Gripka två kvällar i rad, på Akkurat i Stockholm med egna bandet, och solo på Elimkapellet i Norrtälje, så är det svårt att inte se att Gripka går en ljus och mycket intressant framtid till mötes, och att den omtalade och stundtals överbefolkade americana-scenen har fått en ny älskling.

Gripka är alltid i känslan. Och den manifesterar sig i en massiv, närmast själsökande närvaro. Elimkapellets blandning av det mycket intima och de närmast sublimt vitkalkade valven verkar inledningsvis göra Gripka aningen förlägen. Och lite av ljudbilden stör honom.

I sjätte låten Bellweather Ballads, landar han i ett Woody Guthrie-klingande vemod och i ”Concrete” sjunger Nash Gripka stämmor med sig själv.

Med två låtar kvar av konserten händer det. Gripka pluggar ur gitarren, sätter sig på scenkanten, pratar med oss om sin uppväxt och om den amerikanska drömmens fokusering på framgång, och gör ”Evening” från skivan ”New York Town”. Allt faller på plats. Gripka låter akustiken i Elimkapellet lyfta rösten och all den dynamik som bor i hans gitarrspel och i hans röst tar plats.

Den och avslutande ”Louisiana” blir allt det vi hoppats på.

Jag vet inte om den master i statsvetenskap som Israel Nash Gripka släpar runt på har gjort honom något gott, men den poesi och den självklara närvaro som hans kringflyttande med familjen på den amerikanska landsbygden, mellan de små städerna och de ännu mindre baptistkyrkorna, har gett honom en blick för livets essentiella. Och det är poesi. Och rock’n’roll. Håll utkik efter honom.

Israel Nash Gripka fyllde Elimkapellet med berättelser ur den amerikanska myllan.
Israel Nash Gripka spelar i Elimkapellet.

Mer läsning

Annons