Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Katarina Östholm: Vårt behov av bildning är oändligt – men kan också göra ont

Artikel 8 av 8
Katarina Östholms krönikor
Visa alla artiklar

Jag minns fortfarande doften.
Den var liksom bleknad, kryddad med decenniers damm, en torr och fantasieggande lukt av hundratusentals hårt sammanpressade blad fyllda med små svarta skrivtecken. Det var med en känsla av andakt jag klev in i det bara några kvadratmeter stora rummet med böcker packade tätt, tätt uppefter de fyra meter höga väggarna.

Annons

Längst in hängde en packe skolplanscher och några rullar med kartor. Men det var litteraturen som lockade mest: Den siste mohikanen, Skriet från vildmarken, de isländska sagorna, folkskolans läsebok.

Jag reste med Gulliver till Houyhnhnmernas land, där superintelligenta hästar hade byggt upp en fredlig och harmonisk civilisation. Hästarna hade inte ens ett ord för lögn – något som däremot yahooerna hade, de primitiva och lystna tvåbenta varelser som gillade att gräva efter blänkande stenar i marken.

Jag följde med kapten Nemo ned i svindlande djuphav, där självlysande varelser och jättebläckfiskar svävade viktlösa i vattnets svarta rymd, där man kunde se ett sjunket Atlantis genom Nautilus tjocka trygga glasfönster. Precis som kaptenen själv ville jag aldrig gå i land igen.

Varje morgon, innan dagens lektioner började, brukade min pappa folkskolläraren läsa ett kapitel ur någon utvald bok. Till och med det dämpade surret från den bakersta bänkraden upphörde helt under bokstunden; alla satt stilla, någon tittade ut på snöflingorna utanför de höga fönstren, en annan lät blicken följa historien om livet på jorden som satt uppklistrad under taket och löpte runt hela klassrummet.

Det var med böckerna som ledsagare jag kunde kliva ut i en värld utanför mig själv, tänka tankar jag annars aldrig skulle ha tänkt, besöka platser – både verkliga och påhittade – där jag aldrig skulle sätta min fot. Att läsa en bok var, och är fortfarande, ren magi; man öppnar pärmarna och omedelbart börjar en ljudlös röst tala, kanske rösten hos någon som dog för tusen år sedan.

Varje volym är en resa in i en människa, ut i en värld.

Men det fanns också böcker man ville fly från. Aldrig hade jag drömt om sådan iskyla som Dvärgen utstrålade i Pär Lagerkvists studie över ondskans väsen. Fången i bokens mörka trollkrets kunde jag ändå inte sluta läsa; först långt senare i livet förstod jag upplevelsen fullt ut, vågade känna och erkänna att samma kalla vind drar genom min egen själ.

I högstadiet hände det nya saker. Vikarien som använde Jesus Christ Superstar i undervisningen, ett verk som lät dagsljuset välla in över religion i allmänhet och kristendom i synnerhet. Jag blev nyfiken och djupt betagen; dammiga mytologiska gestalter förvandlades till levande, revolterande människor av kött och blod, till tonerna av en musik som var bland det häftigaste jag hört.

Och på svartvit tv väntade Vladimir och Estragon på sin Godot, gestaltade av Ernst-Hugo Järegård och Jan-Olof Strandberg i existentiell högform. Teater av ett annat slag, närgången och uppslitande, gavs i gympasalen på skolan – jag sneglade förstulet på en av mobbarna och undrade hur hon kände sig just då, men hittade inget svar i det bubbelgumstuggande ansiktet bakom sin perfekta rustning av smink.

Och ännu lite senare, när vår lärare på konstskolan tog oss vid handen och drog in oss i en värld som doftade oljefärg och tempera; vi strövade fram genom snön tillsammans med Brueghels jägare och såg medeltidsmänniskorna roa sig på isbanor där nere i staden, en hisnande välbekant syn tvärs över tidens avgrundsdjupa klyfta. Vi frestades av da Vincis androgyna Johannes Döparen och hans sensuella gudsfinger, vi flög viktlösa, ansiktslösa, andlösa genom Magrittes regn av kostymklädda själar.

Vårt behov av bildning är oändligt. Litteratur, konst, musik, historia, filosofi – alla öppnar de dörrar in till en värld som är sinnesvidgande och berikande på ett djupt mänskligt plan; kulturen får oss att kliva över gränser, spränga skyddsvallar, bräcka murar.

Det är inte alltid enkelt att överskrida sina egna gränser, att rubba sina cirklar, att inse något som kanske får grundvalarna att skaka i en världsbild eller självbild. Så här skriver Tomas Tranströmer i "Vermeer":

*

"Det gör ont att gå genom väggar, man blir sjuk av det

men det är nödvändigt.

Världen är en. Men väggar...

Och väggen är en del av dig själv –

man vet det eller vet det inte men det är så för alla

utom för små barn. För dem ingen vägg."

*

Kulturen ger förståelse för andra människor och därmed också oss själva, låter världen växa till en märkvärdig, komplex och motsägelsefull plats fylld av förunderliga fakta och vardagliga fantasier. Den kulturella bildningen ger människan rötter och själen en spegel.

Det är kunskap som ger frihet.

Men lika viktig är den naturvetenskapliga bildningen. Det många gånger oförsonliga tonläget mellan naturvetenskapligt och humanistiskt sinnade personer är en gåta, som vore naturvetenskap och kultur varandras motsats, sinsemellan oförenliga. När de i själva verket är två sidor av samma mynt.

Samhällets tendens att premiera mätbara mål och praktiskt inriktad, "nyttig", kunskap – på bekostnad av kulturella och humanistiska värden – är djupt beklämmande; en industriell metod att stansa ut välpassande medborgare i en barbarisk skön ny värld.

Naturvetenskapen är världens grund och arkitektur, kulturen dess livskraft och ljus. Fysiken ger ramarna för planeternas banor och snäckans spiralformade hus, matematiska samband fyller Bachs gudomliga fugor. Kemiska substanser som frigörs av kroppens organ slår an tonen för kärlek men kan inte förklara vad känslor är.

Naturvetenskapen har en alldeles egen skönhet.

Som ung tog jag spegelteleskopet på axeln och klättrade upp på den plattform pappa byggt på garagetaket. Det var vinternätter då stjärnorna kom närmare än annars; teleskopets vidgade pupill fångade upp Jupiters månar och Saturnus ringar, lät ana den ovala formen hos Andromedagalaxen och förvandlade stjärnhopens disiga plump till ett hisnande glittergitter av tusentals stjärnor.

Mina barnsliga anteckningar i loggboken berättar om en upptäcktsresa mer i den inre rymden än den yttre. Jag broderade med vetenskapliga benämningar jag inte behärskade, fabulerade om resor mot oändlighetens yttersta gräns.

Jag seglade på stjärnbruset ända bort till dubbelstjärnesystemet Mizar i Ursa Major, tog en avstickare till Benetnasch av den första magnituden och dök ned i Plejadernas reflektionsnebulosor; glömde nästan andas i detta det klaraste av alla ljus.

Rymden ingav tröst och förhoppning. Livet var så litet och skört, en obetydlig gnista som flammade upp och försvann. Min egen kropp var stjärnstoft. Vad fanns det då att vara rädd för, att sörja över, att tvivla på?

I dag är stjärnornas svall inte längre gudarnas och myternas domäner. Naturvetenskapen har tagit över rodret och byggt en farled kantad av matematikens tryggt blinkande fyrar.

Ändå står vi handfallna inför den slutgiltiga gåtan – hur kan ett helt universum födas ur något som är mindre än ingenting? Vilken kraft ger materien liv, som vi förstår det, och låter medvetandet vidgas och djupna till den punkt när kosmos kan öppna ögonen och titta ut på sig självt i förundran?

Vi förstår så mycket men vet ändå så litet. Kanske är det, trots allt, den viktigaste insikt som bildning kan ge.

Alla artiklar i
Katarina Östholms krönikor
Annons