Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Girighet utan gräns i årets svindlande spel

Girigbukar och svindlare får sig ett par ordentliga kängor i lustspelet ”Galet med pengar”. Men det är inte utan att skrattet då och då fastnar i halsen.

Annons
Stortrivs på scenen.  Åsa Piponius och Bengt Friberg  har verkligen hittat sina roller som Kattrin och snåljåpen Gahm. Ensemblen imponerar i sina djuriska roller.Foto: Måna J Roos

”Djuriskt” brukar man kalla ett sinnligt och bestialiskt beteende hos människan. Så passande då att det är fabeldjur som man möter i ”Galet med pengar”. För här är det verkligen människans mindre smickrande sidor som visas upp på scen.

Lars Rääf, ” rik affärsman” och svindlare, bor i en svit på Stadshotellet. Han ämnar skinna stadens högdjur och dra vidare till nästa stad.

Rääf (Martin Karlsson) låtsas ligga för döden, och med löften om att man ska få ärva hans ”rikedomar” lyckas han få sina ”vänner” att ge honom dyrbara gåvor. Snart är han ju död, och då ska man få tillbaka alltsammans – och mer därtill.

Till sin hjälp har han Kattrin (Åsa Piponius) som för sin sons räkning arbetar av en pengaskuld hos svindlaren Rääf. Hon är den enda vars motiv inte är att sko sig.

Direktör Rääfs girighet vet inga gränser; han tror att han kan få allt han pekar på. Småningom är det en annan mans fru som han vill ha. Något som handlaren Orne (Kent Höijer) också går med på. Svinigare beteende än så får man leta efter. Hans våpiga fru Henny (Maria Harg) är däremot inte lika villig.

Det slutar med att Rääf försöker tvinga sig på henne. Något som sedan blir rättssak med lumpen utgång.

Huruvida det är rätt att skämta om en sådan sak, också i en komedi, kan och bör kanske diskuteras.

Själv har jag svårt att se det komiska i situationen.

”Galet med pengar” är en mycket fri tolkning av sextonhundratalsdramatikern Ben Jonsons ”Volpone”. Men jag önskar nog att man tagit sig större friheter och gjort den mer ”up to date”.

Må vara att ”Galet med pengar” utspelar sig på tjugotalet. Men bara för att en historia utspelar sig i en viss tidsepok behöver man inte vara trogen den tidens attityder. Det är ändå inte i det könssterotypiska som komiken består. Snarare är det i den hejdlösa driften med sniken girighet och cynism.

Samtidigt finns här pikar till vår egen tid. Både vad gäller mänsklig girighet och lagens ofullkomlighet. På så vis har lustspelet aktualitet.

Även om premiärnerverna märks så imponerar ensemblen. Skådespelarna har utan tvekan hittat sina roller. Robert Sjöbloms regi gör underverk. Särskilt Åsa Piponius och Bengt Friberg, som gör rollen som Gahm, stortrivs där på scenen.

Åsa Piponius, som också i tidigare uppsättningar har fått axla huvudroller i Societetsparkens lustspel, lyckas gestalta den motvilliga svindlaren Kattrin på ett mycket övertygande sätt.

Kattrin är den enda som har något riktigt att vinna eller förlora, och är just därför den karaktär som, hoppas jag, de flesta i publiken också identifierar sig med.

Det är henne man har att tacka för det lyckliga slutet.

Mer läsning

Annons